Klister

Annonser

Efter att någon dött vill man försöka smälta allt och gå vidare med sitt eget liv. Ett steg i taget. Men det är så mycket för den som lever kvar att ta hand om. Begravning och x antal papper så begravningsbyrån kan göra allt. Sedan ska alla saker avyttras. I filmer är det då det blir krångel. Någon släkting vill ha ditt eller datt, men inte besväret att ordna det hela. Det ska någon annan göra. För mig känns mycket som klister just nu. Jag vill bara säga att fixa det själv och låt mig få sörja ifred. Låt mig få andas min luft och ta mina små steg framåt.

När sedan någon släkting till Mr J börjar anklaga oss för att inte ta hand om den gamla som är kvar, vet jag inte om jag ska skrika eller gråta. Vi har båda två försakat att ha ett socialt liv där vi kunnat träffa människor som älskar att vara ute med husbilen. För alla storhelger har vi vigt till våra kvarvarande föräldrar. När så den sista som är kvar har blivit dement och knappt kommer ihåg vad h heter, tog vi chansen att börja renovera våran dröm här nere i Frankrike. Med en förälder borta och en som lever i en annan värld, ansåg vi att det inte var så bråttom till Sverige efter köpet av huset.

Jag kan inte begripa att någon har mage att överhuvudtaget komma med anklagelser om att vi inte bryr oss, när vederbörande själv inte ens hälsat på de senaste 10 åren. Här slänger jag släggan åt två håll då det finns släkt på två håll som inte brytt sig. Kasta inte sten i glashus.

Nu hoppas jag att äntligen vara i hamn med allt som gäller pappa. Att jag får minnas alla våra fina stunder och skratt istället för detta klister av åtaganden som kommit efter hans död.

Förövrigt har vi fått en massa flugor som jag jagar om dagarna. Vi fnular på en lösning på detta flugproblem. Myggorna som var har jag lyckats bli av med, med luktgele och histamin.

Ha en fin måndagkväll.

Vi sörjer idag

Annonser

Det regnar och det passar bra en dag då vi pratar minnen och låter oss vara ledsna. När man haft en hund som Unkas med så mycket karaktär och pondus, blir tomrummet enormt stort. Vår stora kille var den snällaste hund som gått på denna jord.

Vi är verkligen glada att ha fått haft honom såhär länge då stora hundar ofta dör vid åtta års ålder. Unkas blev ju tio och ett halvt. Men det tråkigaste är att han aldrig får ligga i trädgården och mysa. Vi hann aldrig komma dit. På måndag hämtar vi nyckeln och det är så få dagar dit. Men som den människa som har hand om en hund måste vi se till att de har det bra och inte mår dåligt. Det tunga beslutet är vår skyldighet att ta.

Att hundar kan sörja när en flockmedlem försvinner har vi varit med om förut då vi tyvärr fått låta fem hundar somna in. Alla med någon form av cancer. Kuma sörjer och vill inte ha med oss att göra idag då vi förde bort hans bästa bror som han verkligen älskade. Turbo är ovanligt stilla och förstår nog inte var Unkas är. Hon tittar upp på sängen där han låg nästan hela tiden de sista dagarna. De förstår att han inte är här men hoppas kanske att han ska komma tillbaka.

Som sagt så tillåter vi oss att vara ledsna idag, men i morgon måste vi gå vidare. Vi har två fina hundar som behöver oss och som vi nu får ge den kärlek de förtjänar att få. Naturligtvis har Unkas fått mest uppmärksamhet under dessa dagar och de andra två fått stå tillbaka en del. Det får vi ändra på och lägga sjukdomstiden bakom oss. Jag vill se tillbaka på allt fint vi hade tillsammans med Unkas.

Snart börjar vårat husliv och då får vi en hel del att göra. Vi skulle ha åkt till Ikea idag men beslutat att det gör vi i morgon eller på torsdag.