Det rullar på om man så säger

Annonser

Väldigt många cyklister av olika variationer kan vi se komma förbi på våra gator just nu. Kan kanske bero på att kommunen förespråkar att man ska cykla eller att då man cyklar inte behöver ha mask? Idag var det ju även ledigt för barnen vilket det är i vår by var onsdag. Solen har värmt oss och jag har faktiskt suttit ute en timme eller så när JR klippte gräsmattan

Nu är det verkligen grönt och fint och vi vill att gräset ska få ordentliga rötter så det klarar sommaren. Solen står lågt nu så det gäller att ta vara på soltimmarna. Jag väntar ivrigt på mina kumquatar. Blir ett gott tillskott i morgonjuicen.

Vi håller verkligen humöret uppe trots dessa inneslutningsbestämmelser. Friheten med att kunna vara ute i trädgården är obeskrivlig. Idag låg Kuma ute i solen och bara njöt av värmen för nu är den perfekt för våra pälsklingar. Jag kör yoga och mina övningar för att lindra ischiasen och det fungerar bra. Lite ont får man tåla men mycket vill jag inte vara med om.

JR kom på en ypperlig julklapp till H och nu ska vi fixa den. Jag kan inte skriva vad det är här då han läser mina inlägg. Men den som väntar på något kan bli belönad om tålamod finns. Det är ju så illa att H inte kan komma ner denna jul men vi tröstar oss med att det kommer fler jular och vi är ju inte ensamma om att vara i denna situation. Jag firade många jular och nyårsaftonar ensam innan JR äntligen dök upp i mitt liv. Det går och i år kan vi fira jul med Lars Lerin på svt vilket är rätt trevligt.

En dag ska detta virus vara utrotat och vi kan gå ut precis som vi vill. Men än så länge gäller det att kämpa och hålla ut. För oss är det ju inte så svårt när solen skiner och värmer. Fick veta att det dröjer lite med brandkårens almanacka men de jobbar på att ordna med det hela. Inte så lätt att få ut den när det råder regler om att inte köra omkring hur som helst. Vi väntar tåligt på att de ska ringa på klockan vid grinden.

Ny vecka i oktober

Annonser

Min nionde vecka med bruten fotled har startat och det är den andra veckan utan gips. Jag har vant mig vid att inte ha gips och tillvaron är mycket smidigare. Jag tränar regelbundet varje dag och det som är svårast är rörelserna i sidled. Tar tar emot och gör lite ont eller lite, det gör väldigt ont ibland och jag vet inte hur mycket jag törs tänja. Det är väl den svåraste biten i detta. Något annat jag reflekterat över är att som patient får man inte veta vad som händer med skadan och i mitt fall foten. Jag upplever ju att det knäpper till inuti den och lite andra fenomen som jag inte har en aning om vad det är. Det hade varit nyttigt att få veta vad som händer under läkningen och hur tuff jag kan vara i min träning.

Jag har fått ny tid för röntgen och undersökning nästa vecka och gissa om jag kommer att fråga en massa då. Sist sade läkaren att allt läkt som det ska och är det fortsatt bra, måste jag veta hur jag ska träna i fortsättningen och om jag ska tänja trots att det gör ont och tar mot. För det känns som att jag har ett band tvärs över foten som inte är speciellt töjbart. Hoppas att svullnaden går ner ännu mer snart. Jag är väldigt svullen vid ankeln fortfarande och det är där det stramar som tusan.

Funderar även på vad för slags skor jag ska kunna ha om och när jag får börja stödja på foten. Det hade varit toppen att få gå ute, om så bara en kort bit. Snart har de tio veckor gått som de sade att det skulle ta innan jag ens får stödja på foten. Så nu hoppas jag att min rehabilitering fortsätter framåt med nya rörelser och steg.

Från att ha sett ut såhär:

Med gipsad fot:

Till att stygnen är borta och även gipset:

Ärren är bara röda idag, utan sårskorpor och stödstrumpan har gjort att svullanden vid tårna har lagt sig.

Det har tagit tid och tålamod, men det går sakta framåt och jag ska villigt erkänna att ibland blir jag otålig. Men läkning tar tid. Att jag kommer att bli återställd är det jag måste tänka på. Det hade ju kunnat bli så att jag aldrig kunnat gå på foten igen. Kanske har jag en skyddsängel som ser efter mig?

Ingen kickstart precis

Annonser

Det händer inte så mycket i byn just nu. Caféet har fått ny ägare efter endast ett år då det startade. Skolorna har börjat och vädret är detsamma som förra året. Det gäller att ha tålamod då man startar ett företag och ett år tror jag är för kort tid att få fart på det. Barnen i skolan får ha tålamod och kämpa sig fram till februarilovet. Det skulle bli vinter. Men tydligen inte här. Det är väl ett par grader kyligare, fast det känns just inte alls.

Mitt fina ljus som skiftar färg är tänt idag och sprider en ljuvlig doft på kontoret. Snart har det brunnit ut och ersätts av två nya doftljus jag precis köpt. De skiftar inte färg, men doftar så gott. Jag gick förbi kyrkogården igår och alla blommor visade att två människor lämnat vårt jordeliv. De fick inte uppleva 2014, och förhoppningsvis var de klara med sina liv.

Vi som fortfarande är här, kämpar med våra liv på olika sätt. Ett nytt år för med sig nya förhoppningar och förändringar. Undrar vad det kommer att innehålla?

Ny dag nya tag

Annonser

Ingenting gör så gott som en natts sömn och bortkopplande av funderingar. Man ser allt i ett nytt ljus och har fått ny kraft att köra på. Motgångar är faktiskt nyttiga och jag försöker lära mig av dem istället för att grubbla. En motgång som kommer tidigt i ens företagande är bara bra, eftersom man får en erfarenhet som hjälper en längre fram. Att starta ett företag innebär en lång process och ingenting händer över en natt, även om man önskar att det gjorde det. Visst finns det vissa som får fart direkt, men de är få. De flesta tragglar på i något år innan allt flyter på och det måste man ha i åtanke.

Jag har sett hur en del som t ex startat en affärsrörelse står i tomma affärer dagarna i ända och man tycker så synd om dem. Men härdar de ut och har kraften att kämpa på så lossnar det en dag. Sedan finns det de som varken kan eller orkar att fortsätta och de stänger innan det tar fart. Man måste vara stark och tålmodig för att starta ett nytt företag. Jag visste det när jag började och ibland är det skitjobbigt, det måste jag erkänna. Att hålla humöret uppe alla dagar är inte lätt, men tidigare motgångar har fått mig att inte ge upp. Jag har byggt upp mitt hem fyra gånger och i stort sett från noll varje gång. Detta tror jag gjort mig lämpad att starta företag.

I februari började jag föreberedelserna och tro mig, det är en massa pappersarbete innan man ens är på ruta ett. När väl de är ifyllda och skickade till alla instanser, följer ett väntande som är påfrestande för psyket. Sedan måste man ta hjälp att utvärdera om det kommer att fungera och ge en inkomst man kan leva på. Då måste man tänka långsiktigt och inte tro att företaget ska generera inkomster direkt man börjar. Därför har jag skrivit ned tre delmål för detta år och vid årets slut är mitt mål att jag ska ha en inomst likvärdig med det bidrag jag nu har från försäkringskassan. Vilket är en väldigt blygsam summa och motsvarar det stöd man får som arbetslös.

Är jag bara där i december så vet jag att det kommer att fungera. Då är jag i mål. Sedan vill jag naturligtvis komma upp till det dubbla nästa år och klarar jag mitt första mål kommer det att bli så.

Att introducera en ny affärsidè tar alltid tid och är en innötningsprocess. Man måste etablera sitt företagsnamn och folk veta vad det är man sysslar med så jag planerar att hålla några informationsmöten, för att informera om det. Med hjälp av mannen har jag gjort en inventering på de platser jag satt upp lappar och uppskattar att ca 40 st har tagit en lapp. Om bara hälften av dem registrerar sig så är jag över målet för i år. Så nu är det tålamod som gäller och lite is i magen.

Så gott folk idag är det en ny dag med nya tag.

 

www.veterankraft.se

 

 

Fredag den 13:e

Annonser

Är det en otursdag eller inte? För vissa kanske den är det och det kan bero på att man förväntar sig otur denna dag. Nummer tretton är ett turnummer för mig så jag har aldrig upplevt någon otur då den infallit på en fredag. Men jag hade en skrämmande dröm natten till idag och det tog ett bra tag innan jag kunde somna om. Jag tände till och med sänglampan för att få bort det otäcka. Men när jag började analysera drömmen försvann rädslan och jag började begripa vad allt handlade om.

Jag tror att det är ens eget undermedvetna som pratar under sömnen och när man drömmer och kommer ihåg det, så ska man fundera lite på vad drömmen handlade om. För min del är det arbete den handlade om och hur jag klippt av det jag sysslade med tidigare. Min rädsla att behöva gå tillbaka till det och hur jag tagit hjälp av andra för att komma hit där jag är idag. Jag vill så gärna att mitt företag ska lyckas och expandera. Oron jag har är att det är så lugnt just nu och att någon inte vill att jag ska ha framgång. Alltså hjärnspöken som lurar mig och kommer fram i mina drömmar.

Jag vet att jag kommer att nå framgång och dessa hjärnspöken bara är just det. Ibland är det svårt att ha tålamod och då själva processen fram till att jag kunde starta, tagit så lång tid, gör mig lite otålig. Så det är bara att sträva på och tillslut kommer det att betala sig.