Jag har det inpräglat i huvudet att efter tio veckor ska jag få börja stödja på foten. Efter såhär lång tid känns det faktiskt lite skrämmande. Människan är ett vanedjur och att ta sig fram på ett ben under tio veckor känns inte lika konstigt längre. Fast visst är det bökigt att ta sig fram på detta sätt. Jag har ju skrivit om att sist jag var på kontroll fick jag ett träningsprogram för foten, som jag håller på med varje dag. För en frisk fot är det inga problem att göra dessa rörelser, men med en svullen ihopskruvad fot är det tufft. Det tar emot och ibland har jag riktigt ont. Men jag känner att foten blivit starkare och därför kämpar jag på varje dag.
Vad som kommer att hända efter nästa kontroll har jag ingen aning om. Men jag hoppas på att läkaren ska säga att det verkligen går framåt med läkningen och att jag ska få börja stödja lite på foten. Det är bara att vänta och se tills jag varit på sjukhuset.
Men denna måndag är kass. Det regnar och hundarna bara sover. Äsch, jag tränar lite mer då.
Min nionde vecka med bruten fotled har startat och det är den andra veckan utan gips. Jag har vant mig vid att inte ha gips och tillvaron är mycket smidigare. Jag tränar regelbundet varje dag och det som är svårast är rörelserna i sidled. Tar tar emot och gör lite ont eller lite, det gör väldigt ont ibland och jag vet inte hur mycket jag törs tänja. Det är väl den svåraste biten i detta. Något annat jag reflekterat över är att som patient får man inte veta vad som händer med skadan och i mitt fall foten. Jag upplever ju att det knäpper till inuti den och lite andra fenomen som jag inte har en aning om vad det är. Det hade varit nyttigt att få veta vad som händer under läkningen och hur tuff jag kan vara i min träning.
Jag har fått ny tid för röntgen och undersökning nästa vecka och gissa om jag kommer att fråga en massa då. Sist sade läkaren att allt läkt som det ska och är det fortsatt bra, måste jag veta hur jag ska träna i fortsättningen och om jag ska tänja trots att det gör ont och tar mot. För det känns som att jag har ett band tvärs över foten som inte är speciellt töjbart. Hoppas att svullnaden går ner ännu mer snart. Jag är väldigt svullen vid ankeln fortfarande och det är där det stramar som tusan.
Funderar även på vad för slags skor jag ska kunna ha om och när jag får börja stödja på foten. Det hade varit toppen att få gå ute, om så bara en kort bit. Snart har de tio veckor gått som de sade att det skulle ta innan jag ens får stödja på foten. Så nu hoppas jag att min rehabilitering fortsätter framåt med nya rörelser och steg.
Från att ha sett ut såhär:
Med gipsad fot:
Till att stygnen är borta och även gipset:
Ärren är bara röda idag, utan sårskorpor och stödstrumpan har gjort att svullanden vid tårna har lagt sig.
Det har tagit tid och tålamod, men det går sakta framåt och jag ska villigt erkänna att ibland blir jag otålig. Men läkning tar tid. Att jag kommer att bli återställd är det jag måste tänka på. Det hade ju kunnat bli så att jag aldrig kunnat gå på foten igen. Kanske har jag en skyddsängel som ser efter mig?
Jag var till läkaren med pappa igår och vi hade hoppats på att vaxproppen i örat, skulle vara borta när vi gick hem. Men de fick inte den att släppa. Det gjorde ont i pappas öra, så syster måste sluta spola.
Naturligtvis känner han sig handikappad när han inte hör ordentligt. Han har ju nedsatt hörsel och måste ha hörapparat. Vi fick ny tid till nästa vecka och då hoppas jag att proppen släpper. Tycker så synd om honom.
Inte roligt att leva i en burk och inte höra vad någon säger.
Idag ska vi njuta av vädret och vara ute så mycket vi kan. Jag ska så gräsfrö på framsidan av huset. Vi tycker om gräs och gör tvärtom mot många grannar, som stenlagt stora delar av sina trädgårdar.
Jag vill inte leva i en stenöken.
Idag är Kuma på återbesök hos veterinären. Han är nyborstad och fin. Alla klor sitter där de ska och ingen är loss efter de två som lossnade tidigare. Vi fick ett recept på kortison som vi inte har hämtat ut, då vi vill veta mer varför han skulle ta dem. Hoppas vi får klarhet i det nu. Annars är Kuma som vanligt och rycker inte bort tassen då jag tar på den. Har kollat klorna och ingen är lös. Så vi tror inte att det var kloröta han hade eller har. Kanske lite för långa klor efter semestern och vi hade bokat tid för klippning precis när en klo sprack. Sedan lossnade den tumklo (det som en del kallar sporrar). Jag tror att han fastnade med den i vårat höga gräs. Hoppas vi slipper kortisonet.
Igår kväll började Kuma bli sitt vanliga jag. Hans små pip tystnade och kurrandet kom istället när man pratade med honom. Ja, han är en mycket verbal hund som gärna svarar när man pratar med honom. Idag när vi vaknade var han vår solstråle och log hela morgonpromenaden. Han dricker vatten igen och började i morse med det. Riktigt törstig var han och därför har jag haft öppet till trädgården hela dagen.
Visserligen tror han att nu kan vi gå ut på landet igen, men tycker det är ok när jag svänger in på den lite kortare vägen. Så mycket ork har han ändå inte och jag vill inte riskera att hans tassar blir skadade. Det var roligt att han kände igen sig idag, för igår var han lite osäker. Men idag hade han inte lika bråttom hem och tog sig tid att nosa både här och där.
Mannen ringde veterinären och de kom överens om att Kuma ska komma på återbesök den 1:a oktober istället för på torsdag. Hans antibiotikakur är ju på tolv dagar och innan dess kan man inte ge honom något annat. Så nu får jag hålla koll på hans klor och tassar. Håll tummarna för att allt blir bra.
För övrigt längtar vi redan till nästa vår/sommar. Låt hösten/vintern gå fort och bli mild.
Stackars Kuma är så trött så trött. Eftersom bedövningen inte tog, beslutade veterinären att han skulle sövas. Hon hade kontaktat vargskötarna på Kolmården och Borås djurpark, för att få råd om hur hon skulle göra och vad man inte ska använda för medel på vargar. Sedan hade hon pratat med en narkosläkare på Sahlgrenska sjukhuset. Därför visste vår veterinär vad hon inte skulle använda och hur mycket bedövning hon tordes ge.
Allt fungerade bra och lille Kuma var smått förvirrad när han kom hem. Kragen fick han ha några timmar, för att inte slickandet på tassen skulle bli maniskt. Det lyckades bra och sedan jag tog av kragen igår har han inte slickat alls. Han äter bra och troligtvis är det lite bedövning kvar i honom. Jag håller mig så still jag kan och här sovs det för fullt. Alltid det bästa för att läka sår.
På torsdag ska han tillbaka på koll och vi få svar på de prover som togs igår. För säkerhets skull har jag beställt hundskor till Kuma. Är det så att han har kloröta, måste vi skydda tassarna i vinter. Men det är inte säkert att det är det han har. Vi väntar tills vi vet.
En sak vet vi i alla fall och det är att vi älskar vår lille solstråle.
