Från en blå himmel lyste solen och nu gömmer den sig bakom ett grått täcke. Det blåser och jag behöver inte bry mig om frisyren idag heller. Hade önskat att de haft en spegel hos polisen så jag sett hur jag såg ut innan fotot togs. För det blåste en del på vägen dit från bilen. Fru ruskprick har snart ett nytt pass att skrämma alla kontrollanter med. Skulle nog stått på rymmen från Blåkulla i det. Men det är tur att man inte är så fixerad vid sitt utseende.
Idag hoppas jag att det inte händer speciellt mycket. Jag vill bara ha en fin dag med hundarna. Sista ensamma torsdagen, för nästa vecka är Mr J hemma. Det blir verkligen annorlunda, men roligt.
Min kropp är min och jag bestämmer över vem som får röra den och om jag vill bli med barn eller inte. När någon tafsar eller våldför sig på någon kvinna/flicka måste den få ett straff. Vi måste även få avgöra om vi vill behålla det barnet eller inte. Jag beundrar alla kvinnor som arbetar för kvinnors och flickors rätt till sina egna kroppar. Advokater som ägnar sin yrkeskarriär åt att hjälpa dem som någon våldfört sig på.
När så Trumpen sitter i ovala rummet och skriver på ett papper för ett förbud mot abort, blir jag svart i ögonen. Ingen man i hela världen ska få bestämma över kvinnors kroppar eller om de ska föda barn eller inte. Det bästa är väl om man är två som bestämmer om det, men tyvärr verkar en del män/pojkar inte högakta den kropp som har möjlighet att bära på ett liv och föda fram det. De anser att det är deras lekplats och något de kan göra som de vill med.
Allt beror på uppfostran och bristen på det. När en ung man kan kalla en äldre kvinna för hora, när hon påpekar att man faktiskt plockar upp efter sig, är det en attityd som kommer hemifrån. Jag reagerar starkt på sådant och när jag gav svar på tal fick vi våran postlåda förstörd. Eftersom jag bor i en liten by spred sig det hela snabbt och jag misstänker att med en attityd som den, har man säkert liknande till allt. Den unge mannen bor inte längre i byn och tydligen bar han en stark aversion mot postlådor för han tog sönder sin egen också innan han försvann.
När så Kjell A Nordström skryter om att Stockholm växer snabbare än Kina och att landsbygden är att betraktas som en skräpyta, blir jag full i skratt. Sedan undrar stockholmare varför resten av Sverige betraktar dem som idioter. Jag kan faktiskt gå ut med min hund då det är mörkt, utan att någon hoppar på mig. Det var många år sedan något mord skedde på våran skräpyta. Nordström menar att här finns ingenting mer än djur och träd. Jag föredrar det framför skottlossning och risken att bli rånad eller våldtagen.
Tror många som bor på dessa så kallade skräpytor håller med mig. Friheten att kunna gå omkring utan rädsla bland djuren och träden är mer värt än någon bio eller restaurang. Här har inte några gäng eller gangsters tagit över gatorna. Vi som bor på landet har valt att bo här och vill man inte det så går det bra att flytta.
Så skönt att den sista vintermånaden är på väg mot sitt slut. Snön är nästan borta överallt här i skåne och vårvindarna är friska. Blir förstås lite kallt men det är så skönt att det börjar bli ljusare om morgnarna och dagarna längre. Ser att det börjat dyka upp trädgårdsjobb och det är ett tydligt tecken på att våren är på gång. Det känns lite som att jag börjar vakna upp ur en vinterdvala. Kan kanske bero på att jag är ett vårbarn och därför mår bäst under just denna tid på året.
Såg precis ett kort program om Lasse Lönndal, som var en av Sveriges mest populära artister på femtiotalet. Han är gammal pensionär idag och pratade om att när man kommer upp i hans ålder så försvinner vännerna efterhand. Det kände han som en nackdel med att bli gammal och när någon dör finns aldrig chansen att kunna ta upp en förlorad kontakt. Precis så känner jag när det gäller min mamma som dog för snart tio år sedan. Det är ju nu när jag är vuxen som jag skulle ha mer tid att umgås med henne. När man var yngre, var det så mycket i ens liv som gjorde att man inte hade tid. Nu har jag den tiden eftersom jag inte har samma sorts aktiviteter idag. Det är inte så att jag ångrar mitt liv, men jag kunde inte ana att saknaden skulle bli så stor. Jag tänker på henne väldigt ofta då jag skulle vilja berätta eller prata med henne om saker som sker. Nu får det bli i mitt huvud som jag berättar. Kanske hör hon det. Jag vill i alla fall tro det.
Men det är inte bara henne jag tänker på utan även alla andra som inte finns mer. Det är ju inte så att man väljer bort dem ur ens liv, som man gör med människor som fortfarande finns i livet. Dem lämnar man bakom sig av olika orsaker och går vidare. Att människor dör och inte finns hos oss mer, är en sak man måste vänja sig med och ju fler som försvinner desto lättare går det. Men saknaden försvinner aldrig.
