Jobben försvinner

Annonser

Ser just nu ett intressant program om hur jobben försvinner i snabb takt. Tidigare var det så att industrier placerade sin tillverkning i östländer och i Asien. När lönerna i dessa länder höjs tar de tillbaka tillverkningen, men problemet är att då har tillverkningen till stor del automatiserats. Alltså färre som behövs i tillverkningen och de som behövs måste ha högre utbildning. Datorerna tar över mer och mer av mänskligt arbete. Det en dator klarar idag av våra hjärnors kapacitet, kan de klara flera hjärnors arbete om några år.

Ett exempel är bilarna som är självkörande. Idag är de inte riktigt en verklighet då de inte klarar av alla problem i dagens trafik. Men tänk om man gör vissa filer för dessa självkörande bilar som slipper ha med någon människa att göra mer än att transportera dem? Det kanske inte ligger alltför långt borta.

Vad ska vi människor göra då? Kanske arbeta färre timmar i veckan och lära oss leva på en lägre inkomst? Detta problem behöver inte jag tackla då jag närmar mig slutet på min arbetsfas. Jag närmar mig pensionsåldern. Det är de som kommer efter mig i ålder som drabbas av dessa problem. Men en självkörande bil vore kanske en bra sak för mig och alla andra som blir äldre?

Vi kan inte hejda denna utveckling mot datorer som sköter det mesta av arbetet. Samhället blir mer sårbart för intrång och det jag skulle satsa på om det vore så att jag skulle välja utbildning, var datorer och förbyggande av intrång. Eller så skulle jag vända ryggen åt allt detta och ägna mig åt djur. Tror inte särskilt många kommer ha ett fast jobb i framtiden, utan arbeta med projekt och sedan byta när det är klart.

Så svårt och komplicerat det är att vara ung idag.

Vad var det jag sa,

Annonser

Svårt att inte säga ord som att det visste jag ju och varför har ingen ens funderat i dessa banor. Igår läste jag ett debattinlägg där en man frågade sig varför det bara är ensamkommande pojkar/män som kommer hit. Det har jag också undrat över. Är kvinnor och barn inte värda att slippa krig? Nu menar nog många att deras kultur är sådan att det är mannen som ska försörja familjen och att det är svåra strapatser innan de når Sverige.

Visserligen är det säkert så i många fall, men det kan även vara så att de unga män som kommer hit varit ute i kriget. De har stridit mot regeringsstyrkor på någon sida.

Nu sätts de samman i olika hem för ensamkommande och då med all säkerhet har de varit på olika sidor. De blir inte vänner för att de kommit hit. Nej, när någon kommer på att NN stridit för den rebellgruppen så uppstår konflikt. Därför är det bråk på dessa boenden och då de redan dödat i strider är det inte alls långt borta att sticka en kniv i den de ser som fiende.

Jag har även haft mina funderingar om att en del av dessa unga män, ljuger om sin ålder. Det kanske är lättare att få uppehållstillstånd om de säger sig vara yngre än arton år. Någon måste ju ha inbillat dem det. Säg att du är sexton så ordnar sig allt och snart kan du ta hit din familj. Men säger du att du är tjugo så är risken stor att du skickas tillbaka. Nu har det visat sig att just ett sådant fall har uppdagats, då en ung kvinna blivit dödad på ett boende. Förövaren visade sig vara arton år och i Sverige är man myndig vid den åldern. Man ska kunna klara sig själv och de flesta unga svenska ungdomar vill ju flytta hemifrån vid den åldern.

Det är ju en djävla soppa våra politiker har ordnat åt oss. Alla vi som vill hjälpa och förstår att flyktingar behöver hjälp. Men hur ska vi klara av att hjälpa, när vi inte vet vilka det är som tagit sig hit? Jag tror inte att det är otänkbart att x-antal terrorister även kommit hit. Men vilka är de? Jag förstår inte varför det skulle vara så svårt att ha bättre kontroll på de som kommer. Varför är det så många unga män som försvinner från boenden? Vart tar de vägen? Är de hitskickade av någon eller ?

Tror vi är många som undrar över just dessa frågor och ingen svarar. Hur ska vi förhålla oss till allt som sker?

Sista veckan i februari

Annonser

Så skönt att den sista vintermånaden är på väg mot sitt slut. Snön är nästan borta överallt här i skåne och vårvindarna är friska. Blir förstås lite kallt men det är så skönt att det börjar bli ljusare om morgnarna och dagarna längre. Ser att det börjat dyka upp trädgårdsjobb och det är ett tydligt tecken på att våren är på gång. Det känns lite som att jag börjar vakna upp ur en vinterdvala. Kan kanske bero på att jag är ett vårbarn och därför mår bäst under just denna tid på året.

Såg precis ett kort program om Lasse Lönndal, som var en av Sveriges mest populära artister på femtiotalet. Han är gammal pensionär idag och pratade om att när man kommer upp i hans ålder så försvinner vännerna efterhand. Det kände han som en nackdel med att bli gammal och när någon dör finns aldrig chansen att kunna ta upp en förlorad kontakt. Precis så känner jag när det gäller min mamma som dog för snart tio år sedan. Det är ju nu när jag är vuxen som jag skulle ha mer tid att umgås med henne. När man var yngre, var det så mycket i ens liv som gjorde att man inte hade tid. Nu har jag den tiden eftersom jag inte har samma sorts aktiviteter idag. Det är inte så att jag ångrar mitt liv, men jag kunde inte ana att saknaden skulle bli så stor. Jag tänker på henne väldigt ofta då jag skulle vilja berätta eller prata med henne om saker som sker. Nu får det bli i mitt huvud som jag berättar. Kanske hör hon det. Jag vill i alla fall tro det.

Men det är inte bara henne jag tänker på utan även alla andra som inte finns mer. Det är ju inte så att man väljer bort dem ur ens liv, som man gör med människor som fortfarande finns i livet. Dem lämnar man bakom sig av olika orsaker och går vidare. Att människor dör och inte finns hos oss mer, är en sak man måste vänja sig med och ju fler som försvinner desto lättare går det. Men saknaden försvinner aldrig.

Kanske sista julen

Annonser

Jag funderar ju lite om detta var den sista julen jag fick med min pappa och svärmor. Det kan man aldrig veta och så gör även andra. Min pappa har fått leva och uppleva många jular, där den ena inte var lik den andra julen. Varje år är annorlunda och människor försvinner för att inte vara med nästa gång man firar jul. Kristian är ung och borde få uppleva många jular, men vet att denna kan vara hans sista. Det är så sorgligt att läsa hans ord om hur kraften försvinner ur hans kropp. Att det gör ont att tänka de tankar han har just nu. Jag kommer att spara hans ord för att påminna mig om hur bräckligt livet är.

http://ikroppenmin.blogspot.se/2012/12/sista-bilden-innan-kriget.html

Dagarna går fort

Annonser

Under vintern går alla dagrna så fort eftersom det blir mörkt så tidigt. Men det är likadant hela året för ju äldre man blir desto fortare går dagarna. Det gäller att försöka ta vara på varje dag så man kan se tillbaka och tycka att man fyllt sin dag med bra saker. När man var yngre kunde man ibland tycka att vissa dagar var oändligt långa. Nuför tiden tycker jag aldrig det utan känner ofta att jag inte hunnit med allt jag tänkt göra. Samma sak med helgerna. De bara rusar förbi som snabbtåg och man undrar hur det gick till.

Därför vill jag ha som mål inför nästa år att försöka ta till vara på varje sekund av dagen. Hålla munnen innan jag släpper ut elakheter och istället vara tyst. Varje dag ska bli den bästa och jag ska fylla den med så många bra saker jag kan. Man vet ju inte när ens tid är slut. Kanske tur det för då skulle man antagligen bli helt galen. Tänk, att få besked om när den sista dagen i ens liv är. Då har man ett antal dagar som ska fyllas med endast det man absolut vill göra. Men det kanske är lite så man ska tänka för att leva ett bra liv.

Livet blir som man gör det och det är upp till var och en att fylla dagarna med bra saker. Varför är just du här och vad är ditt mål? Ja, det är många funderingar som ploppar upp i huvudet de här sista dagarna på året. Men att ta en dag i taget är en devis jag ska leva efter och att ta tag i mina önskningar och drömmar. Inte tänka att sen då det händer eller då jag är si eller så gammal ska jag göra det. Det är nu det ska hända och nu jag ska infria mina löften till mig själv. Livet är nu och kanske sedan, men detta sedan vet man inget om.