Säsong två och tre av Boston Legal kom idag. Så ingen behöver undra vad vi ska göra ikväll.
Ska bli spännande att se alla nya avsnitt.
Jag kan verkligen rekommendera denna serie. Väldigt bra karaktärer.
Ibland undrar åtminstone jag om det inte går omkring änglar på våra gator. De ser ut som vanliga människor, men när de börjar prata hajar man till. Ofta när jag sett på program om svårt sjuka barn undrar jag hur de kan vara så enormt kloka. Trots att de vet att de aldrig blir friska eller kanske ska dö tidigare än väntat, så ger de så mycket kärlek till sin omgivning. De tröstar sina föräldrar och syskon, som mår väldigt dåligt och sörjer över sitt barn. Hur kan de vara så lugna och tillfreds med sin vetskap? Det är som att de redan är små änglar som finns här på jorden.
En gammal människa har ofta samma utstrålning och verkar inte ens tänka på sin död. Samma gäller andra människor som lever med döden i sin närhet. Har de fått en vetskap som vi andra inte har tillgång till, eller hamnar man bara i det tillståndet när det inte tjänar att kämpa mot längre? Min pappa säger ofta att han inte är rädd för att dö. Han är snart 88 år gammal och trots alla skavanker man har vid den åldern är han nöjd med sitt liv. Jag frågade honom om varför han inte är rädd för döden. Lyte kryptiskt svarade han att han varit där och hälsat på så han vet att han får det bra. Mer ville han inte berätta, men jag ska försöka få honom att göra det. Får man besök av någon eller något när det börjar närma sig eller vad är det som händer?
Hur det än är med den saken, så verkar vissa människor ha ett inre ljus som sprider godhet. De finns mitt ibland oss och vi borde kanske försöka prata mer med dem. Döden kanske är en början på något mycket bättre, det som bibeln kallar paradiset. Men att söka döden som självmordsbombare verkar fel sätt. Att orsaka andras död är att spela gud i mina ögon. Vi ska nog alla vänta tills det är dags och under tiden försöka göra gott. Men ibland undrar jag om inte livet på jorden är helvetet, när man läser och hör om allt elände som sker.
Jag har sedan en lång tid tillbaka följt en kille som skriver en blogg. Vid flera tillfällen har jag lagt in en länk till den här, när det skrivna varit så angeläget.
Den heter ”I kroppen min” och killen som skriver är Kristian Gidlund. Han skriver om sin resa mot döden, eftersom han har cancer som är obotlig.
Nu har hans texter samlats till en bok och blir tillgänglig för fler människor. Jag satt och läste ett reportage om boken och en intervju som gjorts. Då sitter han i morgonsoffan i svt och pratar om sig och boken. Jag blev så glad att höra honom prata. Det var som att jag fick bekräftelse på att den som skrivit alla dessa fina texter, finns i verkligheten. Jag hör rösten i texterna.
Jag har aldrig skrivit någon kommentar efter hans inlägg. För vad kan man säga till någon som vet att han ska dö i förtid?
Muntra tillrop eller beklaganden känns fruktansvärt onödiga.
Istället läser jag och tar till mig en visdom som han fått, kanske på grund av sin sjukdom eller kanske alltid haft inom sig. Jag har tagit farväl av kära och vet hur man känner sig som anhörig. Men inte hur den som ska dö känner sig. Något av en glimt får jag i Kristians blogg.
