Den ena ligger i soffan och andas tungt, den andra ligger halvt under soffbordet, det enda som fattas är en skylt som säger ”stör ej”. Den tredje tror han är en liten knähund och har törnat in i husses knä. Jag sitter intryckt i soffhörnet och det är väl så det ska vara.
Jag läser om de nitton svenskar som vill åka till mars, för att aldrig komma tillbaka. De vill lämna en jord så vacker och grym om vartannat, utan att någonsin få uppleva det igen. För mig är det ofattbart, då jag älskar att leva och finnas till just här på jorden. Sedan läser jag Kristians blogg och här finns det ingen återvändo. Han finns här ännu men kommer sakta att försvinna, trots att han inte vill. Hur mycket skulle han kunna ge för att få stanna och leva just på denna jord? Han ska inte till mars, utan någonstans ingen riktigt vet. Det är skrämmande att läsa hur försvagad han är och hur lite han kan göra. Han kämpar allt han kan för att åtminstone hinna det han vill, innan det tar slut.
http://ikroppenmin.blogspot.se/2013/08/2000-ljusar-av-morker.html
När en människa anklagar sig själv blir hon alltid trodd, men aldrig när hon berömmer sig själv.
Michel de Montaigne
