Min gymnasieskola

Annonser

Har ägnat mig åt lite nostalgi denna eftermiddag. Tittade på bilder av min gymnasieskola i Västerås, Rudbeckianska skolan. När jag gick där fyllde den 300 år och är faktiskt Sveriges äldsta gymnasieskola.

 

Huvudbyggnaden är den till vänster och lite kuriosa är att den byggnaden har samma mått som Parthenon i Grekland, fast i mindre skala. Där hade vi engelska,franska och tyska lektioner.

Denna byggnad ligger intill den gamla huvudbyggnade och där fanns latinsalen, teatern och vårat upphållskafé. När det regnade stod vi under pelarna på rasterna och i teatern spelade vi Mcbeth på gammalengelska. Vi hade plåtar som lät som åska när vi ruskade dem.

Denna byggnad låg bakom gamla huvudbyggnaden och där hade vi gymnastik. Vår gymnasiklärare var ingen idol och vi älskade  inte precis de lektionerna.

I denna byggnad som låg framför gamla huvudbyggnaden hade vi svenska och filosofi. Trädet vid sidan om kallas barfotens träd efter boken om Markurells i Wadköping. Bakom huset ligger domkyrkan.

Detta blev nya huvudbyggnaden och den är inte vacker från utsidan. Men inuti är den rätt fin. Salarna löper runt väggarna och man får ta sig till dem via balkonger  som löper runt den stora ljushallen. När man står på tredje våningen och tittar ned ser man en stor krokodil i mosaik. Där hade vi alla samlingar. Längst ned i källaren låg matsalen. På andra våningen låg rektorsexpeditionen med kansliet. Vi hade naturkunskap, matte, och psykologi i det huset. Inte älskat av en humanist. Vid sidan av huset låg botaniska trädgården med allehanda växter och stadsbiblioteket.

Det var en fin tid och jag har många roliga minnen därifrån.

 

 

 

 

Längtan

Annonser

Jag bodde i ett litet samhälle när jag var liten och flytten till storstaden var inget jag egentligen ville. Men min pappa blev förflyttad av statens järnvägar som det hette då och vi var tvungna till det. Något av min trygghet försvann då. Jag ville inte ha nya kamrater, men efter ett tag fick jag det. Kamrater som också kommit från andra städer och byar runt om i Sverige. Sedan kom nya kamrater och de gamla försvann. Det fanns alltid en otrygghet i att bo i en stad och såhär på äldre dagar, kan jag se att den första flytten gjorde mig rotlös. Mina föräldrar kände nog likadant då de också flyttade flera gånger innan de hamnade i denna lilla by.

Jag har bott i nästan alla landsändar i Sverige och det har berikat mitt liv. Tror jag har mer förståelse varför människor handlar som de gör, beroende på var de bor. Men det jag avundas andra är att jag aldrig haft ett barndomshem där jag vuxit upp och där mina föräldrar bott, trots att jag flyttat hemifrån.

Att ha en hembygd där rötterna finns, har jag aldrig haft. Idag när jag bor i en liten by känner jag att något av det har kommit tillbaka och jag har en trygghet, som jag saknat tidigare. Visst har mina föräldrar gett mig trygghet, men deras olika hem har aldrig varit där jag vuxit upp. Därför har jag aldrig varit på återbesök i samhället eller staden vi flyttade till. De flyttade därifrån och jag har inget kvar där efter det. Det känns lite tråkigt och jag hade gärna haft något kvar.

Därför kan jag förstå dem som flyr sina hemländer på grund av olika orsaker. Barnen måste lämna allt välbekant och alla sina vänner och släktingar som kanske bor kvar. Att ryckas upp från sina rötter, gör att man tappar sin grundsäkerhet. Är det så att de man känt eller är släkt med också flyttar till andra länder, finns inget att komma tillbaka till.

Man bär alltid den sorgen med sig, trots att allt kanske blivit till det bättre på det nya stället.