+26 grader ute när vi vaknade vid nio på morgonen. En svag vind blåste och vi stod i skuggan av några träd, så det kändes riktigt svalt. Men det lutar rätt bra och det känns som att gå i lustiga huset på gröna lund, när man går fram och tillbaka i husbilen.

Efter vår frukost ska vi köra till en ställplats några mil norr om Lyon. Vi är på väg norrut och mot Tyskland. Inte en enda svensk husbil sedan vid atlantkusten. En sak är säker och det är att vi aldrig skulle vilja köra med en husbil med boggie eller en kabe som är 2,50 meter bred i Europa. Det går bra att köra sådana i Sverige eller om man kör motorvägar till campingar. Men då får man inte se så mycket av länderna eller städerna. Vår Mackan är perfekt att köra omkring med och det verkar många andra också tycka då vi sett många McLuis på denna resa.

Vi har kört på fina landsvägar genom Cotes du Rhone och njutit av utsikten. I en av byarna stannade vi och handlade, för vid tre var det dags att äta en bit bröd och rasta hundarna. Vid staden Vienne blev det köer och plötsligt såg vi en svensk husbil köra om oss i vänsterfilen. Det var en husbilsklubbare och det var riktigt roligt att se den.

När högerfilen stannade av helt tog vi också vänsterfilen och där var vår svenska kompis. De hade kört in i högerfilen och när vi körde upp bredvid vinkade och tutade vi som bara den och de gjorde likadant. Sedan körde de bakom oss i ett par kilometer.

När motorvägen delade sig körde de om oss och tutade, sedan svängde de av mot Strassbourg och vi fortsatte mot Lyon. Det susade på bra och snart skulle vi vara framme vid ställplatsen. Trodde vi ja. När vi kom in i Lyon blev det tvärstopp nästan direkt och vi kröp fram mot bron som skulle leda oss över Rhone. Det tog nog två timmar tills vi var där och då var det avstängt , så vi kunde inte komma över. Det var bara att fortsätta till nästa bro som Lennart hade hittat. Ytterligare ett par timmar tills vi kom dit och då var även den avstängd. Nu började vi bli lätt frustrerade och undrade vad som stod på. Jag satte på radion som inte gav någon information om olyckor eller annat. Nu var vi på väg tillbaka till infarten vi kommit in på. Ett par timmar till kröp vi och många andra bilister fram. Flera andra husbilar hade också hamnat i detta kaos.

Mannen kände att det började trycka på och ett toalettbesök var nödvändigt. Då körde en motorcykelpolis om oss och lite längre fram stod han med en mobil vid örat och vinkade av bilar. Japp, vi följde hans råd och kunde parkera på en gata så mannen fick lätta på trycket. Sedan följde vi bara med strömmen av bilar och insåg att vi hamnat i något slags arabkvarter. Lyon är en miljonstad, med hög brottslighet så vi stängde dörrarna då det gick i krypfart. Men vi kom inte ut ur staden, utan in i ett annat bostadsområde som påminde starkt om Rosengård i Malmö.

Hur i helkotta skulle vi ta oss ut härifrån. Jag tog fram kartboken och sade åt mannen att först måste vi köra österut och vi såg en skylt mot Grenoble. Efter ännu ett tag såg vi skyltar mot Paris, och vi skulle ju norrut så vi körde åt et hållet. Efter sju timmar var vi äntligen på väg ut ur Lyon och Lennart hittade en bro över Rhone som vi körde över. Då såg vi både poliser och gendarmer på motorcyklar som eskorterade ett gäng traktorer ut från staden. Då kom vi på varför det varit stopp i hela staden. Bönderna protesterar mot de usla priserna de får för sina varor och täpper helt sonika igen alla avfarter i städerna. Då blir alla fast och snurrar runt i flera timmar tills polisen lyckas mota bort traktorerna.

Nu susade vi fram på landsbygden och solen höll på att gå ned.

Halv elva på kvällen var vi framme vid ställplatsen Villafranche-sur-Saone  N 45.58.22  E 4.45.4. Mörkret hade sänkt sig så vi kunde inte se så mycket. Man skulle lösa ett kort vid en automat och sedan skulle kortet sättas i automaten vid bommen. Men det fungerade inte alls. En holländare kom fram och ville hjälpa oss och berättade att det hade krånglat hela dagen med bommen. De hade haft turen att tösen i receptionen var kvar och kunnat öppna upp kortet åt dem. Men nu var receptionen mörk och öde. En tysk med husvagn kom och ställde sig bakom oss och gick bort och löste ett kort. Mannen pratade med honom och då ville han prova om hans kort fungerade och det gjorde det. Bommen åkte upp och vi körde in, men tysken blev kvar när bommen åkte ned. Så pinsamt.

Vi körde bort till en plats och ställde oss. Mannen tog ut hundarna och gick sedan bort till tysken som var lätt irriterad. Som tur var kom det en bil som löst ett veckokort och därmed kunde köra in och ut flera gånger. Han såg till att bommen kom upp och tysken kunde köra in på ställplatsen. Under tiden mannen varit vid bommen, gav jag hundarna mat och sedan var det dags för oss att äta något. Vilken dag detta blev! Det som vi trodde skulle ta fyra timmar hade tagit oss elva timmar och nu var vi rejält trötta. Funderar på om bönderna i Sverige gjort likadant under semestertider och vad som då hade hänt. Hade varit intressant att se.