Vi vaknade på morgonen av att vi hörde röster utanför husbilen och det lät som musik också. Jag kikade försiktigt ut och där stod en gul bil från kommunen med två gubbar i. De satt och åt. Vi funderade om de ville ha betalt eller om det var något annat de vill oss. Eftersom vi stod på en jättestor parkering så hade de kunnat parkera var som helst. Men de stod precis bakom vår husbil. Troligtvis var det endast av nyfikenhet de ställt sig där.

När vi tog ut hundarna för morgonrastning, åkte de iväg rätt fort. Antagligen kände de på sig att vi inte var så glada över att de väckt oss med sitt pladder. Eller så blev de lite avskräckta när de såg tre stora hundar. Eftersom det var tråkigt väder så skyndade vi oss att göra frukost och bädda. Längre bort på parkeringen fanns tömmning och vattenpåfyllning, så vi åkte dit.

Vi hade färdats en ganska lång bit dagen innan därför ville vi inte åka så långt denna dag. Jag tittade på kartan och hittade en ställplats vid floden Donau som verkade rätt fin. Det gick fint att hitta tillbaka till stora vägen och på väg dit såg vi en annan ställplats inne i byn. Där stod flera husbilar, men den såg vi inte när vi anlände i becksvart mörker.

När vi såg en affär stannade vi och bunkrade upp, för inte behöva handla senare. Man vet ju inte när nästa affär ska dyka upp. Vädret blev bättre och bättre, så vi stannade på en rastplats och åt lunch. Hundarna fick en promenad och en koll på kartan blev det för att se att vi var på rätt väg.

Framåt eftermiddagen kom vi fram till samhället vid Donau, och vi behövde inte leta länge innan vi såg skylten till ställplatsen.

Vädrets makter var ju med oss, så vi styrde ned mot floden. Ett par platser fanns precis nere vid vattnet och där var gräs,skönt att hundarna kunde ligga ute och titta. Där stod vi resten av dagen och tittade på livet på floden. Vi njöt allihop av lugnet och vädret. Efter att vi ätit middag åkte de andra husbilarna som stod där och strax förstod vi varför. Stora svärmar av mygg bildades och det var inte alls så mysigt längre. Vi hoppade in i husbilen och ställde oss på grusplanen vid de andra husbilarna.

Då det var rätt många husbilar där, blev vi av med utsikten över floden men även myggen. Det började skymma så det gjorde inte så mycket, fast hundarna hade bara grus att ligga på. Vi lade ut liggunderlag och filtar för att det inte skulle bli för hårt. När det blev mörkt gick vi in och satte på tv:n. Blev lite nyheter och något musikprogram. En titt på kartan och vi besämde oss för att åka till en ställplats vi visste om sedan tidigare. Den låg inte alltför långt bort heller. Nu hade vi inte så lång tid kvar av vår semester , därför måste vi dra oss uppåt landet.

Fortsättning följer….

Hur fint den än var i Cibourg, kände vi oss smått rastlösa och ville vidare. Semester varar ju inte i evighet heller tyvärr, så i ett lätt duggregn gick vi en sista promenad runt campingen med hundarna. Frukosten fick vi äta inomhus och hade endast vårt galler för dörren så hundarna kunde se ut. Nu skulle vi över gränsen in i Tyskland och hade sett ut en ställplats i borderatlas som verkade bra.

Schwarzwald är det landskap som gränsar till Schweiz och som man kan se av kartan så är det många höga berg. Vägen var fin, men det var backe upp och backe ner. Första delen blev man hänförd och beundrade landskapet hela tiden. Men man blir mätt av utsikten och rätt trött på alla skog.

Efter några timmar började vi leta efter ett ställe att rasta på. Det var få rastplatser så vi började bli lite tröstlösa, då vi var hungriga och hundarna behövde lite promenad. Tillslut hittade vi ett ställe i skogen och vi gick en sväng innan vi åt. Som tur var hade det slutat att regna och solen sken. Vi satte oss vid sidan av husbilen och kollade kartan en gång till. Det var en bra bit kvar till ställplatsen så vi fortsatte vår färd. Det var inte många byar eller städer vi såg så vyn blev rätt enahanda. Men så är det ofta då man åker i Tyskland. De har lagt vägarna utanför tätorterna. Men enstaka hus och gårdar såg vi.

Vi började undra om vi hade lagt en för lång tur denna dag, då det började skymma lite. Äntligen var vi i den by där ställplatsen skulle finnas. Men hur vi än åkte runt kunde vi inte hitta den. Den skulle ligga vid ett hotell, men något sådant kunde vi inte hitta. Det blev mörkt och klockan tickade på. Jag letade på kartan och hittade en ställplats i en närliggande by, så vi ställde färden dit. I kolmörkret med tät skog omkring kom vi så till byn och faktiskt en skylt till en ställplats fanns. Vi svängde av vägen och kom ner till en idrottsplats. Inte en enda husbil stod där, vilket ju inte var så konstigt då vi inte befann oss på det mest turistiska stället.

Eftersom klockan var rätt mycket, bestämde vi oss för att stanna där ändå. En kort rastning av hundarna och sedan direkt i säng. Det var tur att vi var trötta för annars vete tusan om jag hade vågat somna. Men har man tre hundar med sig så larmar ju de om någon närmar sig.

Fortsättning följer….

Vi vaknade nästa morgon till strålande sol och bjällror. Getter gick omkring utanför campingen. Dem kunde vi titta närmare på när vi rastade hundarna, som sedan fick ligga i gräset utanför husbilen. Frukosten åts ute och färska bröd köpte vi i receptionen. Då kom en dam fram till oss och frågade på svenska hur i hela friden vi hamnat där. Hon var bosatt i Zuerich och hade aldrig stött på någon svensk på denna camping under alla sina år där. Vi var mitt i Jurabergen och hon visade oss på kartan var vi befann oss.Alltså rätt nära gränsen till Frankrike och långt från de normala turiststråken. Men det var hur fint som helst så vi tog en dags paus där. Största delen av dagen ägnade vi oss åt att läsa och bara njuta i solen. Eftersom det inte var så mycket annat att titta på än bergen runt omkring och så själva campingen, så hade vi snabbt gått runt och sett oss omkring. En del bodde i sådana fina hus på campingen.Vi stod precis bakom en av dessa. Campingen hette Cibourg och var mycket kuperad så vi hade tur som fick en någotsånär plan plats. Tyvärr fanns det ingen by i närheten men allt tycktes finnas på campingen. Man hade t o m en liten djurpark för barnen.Hela dagen hörde vi bjällror och olika läten från djuren. Men det var bara rofyllt och vi kände att vi var på landet. På kvällen blev det lite kyligt då vi befann oss ganska högt upp, så vi satte oss inomhus och såg på tv. Det var lätt för mig att se nyheter och annat då vi fick in tysktalande kanaler. Till min mans förtjusning blev det bompabompa show lite senare och lederhosen. Men det var skoj att titta på för det är inget sådant man får se i på svensk tv. Eftersom vi skulle vidare nästa dag, så lade vi oss i skaplig tid.

Frotsättning följer…..

Vi hittade en plan plats att stå på vid detta utomhusbad. Ingen skugga för hundarna men vi drog ut markisen, så de kunde ligga i skuggan av den. Lite längre bort stod en stor lastbil med några tält runt omkring. Tydligen hade några unga zigenare slagit sig ned där. En bil stannade vid dem och det såg ut som att de började packa ihop sina saker. Bilen kom till oss och de ville ha en liten avgift för att vi skulle få övernatta. Det var en man från kommunen och han berättade var vi kunde handla och att det gick bra att gå in på badet.

Vi gick bort till affären och handlade lite mat för några dagar framåt, ifall vi inte skulle hitta någon affär senare efter vägen. Sedan gick vi en sväng med hundarna och tittade på omgivningen. När vi kom tillbaka var zigenarna på väg att åka, de ville kanske inte betala för att stå där. Efter lite mat började vi titta på kartan och såg att det var en bra bit kvar till gränsen. Vi tänkte åka över Schweiz på väg hemåt. Det var skönt att sitta i solen och koppla av.

Efter en lugn natt, steg vi upp till ett mulet landskap. Ingen idé att stanna kvar när vädret inte var så fint. Vi åkte hela dagen och landskapet började bli mer kuperat. Frankrike är mycket vackert, men större än man kan tro. En kort lunchpaus och rastning av hundar efter vägen, men sedan måste vi åka vidare. Natten tänkte vi tillbringa i Schweiz.

Gränsen passerade vi mörker och hade ingen aning om var vi kunde stanna över natten. Vägen gick brant uppåt och vi hade ingen aning om var vi var. Vi såg inga hus och förstod att vi var mitt ute på landsbygden. När jag såg en liten skylt med ett tält, svängde vi av på en liten väg som den pekade mot. Uppåt gick det ganska brant och vi hade ingen aning om hur långt vi måste åka.

Efter en evighet, tyckte vi i allafall. Kom vi fram till en camping och receptionen var öppen. Det var rätt dyrt, men det spelade ingen roll för vi måste stanna någonstans över natten. Vi åkte till den anvisade platsen och tog ut hundarna direkt så de blev rastade innan vi åt. Efter en lätt måltid inne i husbilen, satte vi på tv:n som visade en show med humpa bumpa och lederhosen. Det var jätteroligt.

Nästa morgon strålade solen och när vi öppnade husbilsdörren, hade vi en helt underbar utsikt.

Luften var hög och solen värmde gott. För att luska ut var vi var, bestämde vi oss för att stanna en dag. Hundarna fick komma ut och lägga sig i det gröna gräset. Vi njöt allihop.

Fortsättning följer……

Det var verkligen lugnt och skönt vid dammen och solen  sken så skönt. Som tur var kunde vi låta hundarna ligga i gräset under träd i skugga, så de hade det så mysigt. Eftersom vi hade färdats i flera dagar bestämde vi oss för att stanna en dag på ställplatsen. Då passade vi på att städa ur husbilen och vädra lite. Allt hängdes ut och handdukarna fick torka i solen. Vi njöt av dagen och de andra som befann sig där var så vänliga mot oss och verkade tycka om hundarna, som förövrigt skött sig så fint under hela resan. Inget skäll på andra hundar eller oväsen, utan de satt eller låg utanför husbilen och tittade på allt som rörde sig.

Efter en dags paus, tog vi plats i husbilen och fortsatte vår färd morgonen efter. Alla hundarna har sin egen plats i husbilen som de själva har valt och när alla intagit dessa åkte vi iväg. Först en lliten bit till tömmning och påfyllning av vatten. Men sedan var vi klara att fortsätta. Under lång tid såg vi bondgårdar och små byar efter som vi valde mindre vägar att åka. Vi stannade till och handlade vid en affär efter vägen så vi skulle ha mat till luch och middag. Så började fälten bli större och så plötsligt blev allt bara gult.

Solrosor bredde ut sig varhelst man tittade. Jag har aldrig sett så mycket solrosor i hela mitt liv. Man blev helt överväldigad. Vi åkte en lång stund med denna vy runt omkring oss och solen lyste på blommorna.

Plötsligt efter en lång uppförsbacke, som vi sedan skulle nedför öppnade sig ett helt annat landskap och vi var i vindistriktet.

 Vinfälten bredde ut sig frmaför oss och fler turistbussar som stod vid vingårdarna. Det blev mycket trafik och folk syntes överallt. Vi fick köra väldigt långsamt då det gick folk över vägen på fler ställen. Vi såg slott överallt tycktes det som. Det kändes som att vi åkte i en evighet för det tog aldrig slut. I stort sätt tog det hela dagen att åka genom hela vindistriktet. Så vinstockar fick vi se tills vi inte orkade titta mer.

Det började nästa skymma när vi äntligen var förbi och då var det ags att försöka hitta en ställplats. När vi så såg en skylt svängde vi av från vägen och kom fram till ett utomhusbad som ställplatsen låg vid. Det var nog ca fem husbilar där, men vi hade inget problem att hitta en fin plats. Sen var det dags att rasta hundarna och laga middag.

Fortsättning följer….

Vi vaknade upp i det lilla samhället någon mil från Cherbourg. Solen lyste och fåglarna kvittrade. Mannen stegade iväg för att handla lite mat och jag började göra i ordning husbilen. Människorna i husen runt omkring hälsade glatt och vi hade gärna stannat någon dag om vi haft mer tid. Men nu var det dags att vända uppåt igen mot norr, så efter frukost och rastning av hundarna skyndade vi oss att fylla och tömma vatten.

Vi befann oss lite till höger om den gröna pilen på kartan, vilket var ganska långt ner i Frankrike. Eftersom vi inte ville åka genom Paris så styrde vi bilen mot Le Mans som ju är bekant för en del. Det berömda 24 timmars loppet körs ju där en gång om året.

Men vi kände att då vi hade ganska lång väg att köra tvärs över landet, måste vi komma vidare. Ett kort stopp för rastning och sedan vidare mot Orléans. Efter allt vi sett utmed kusten i Normandie, kändes det lite tamt att åka på motorvägen som ju ofta går utanför städerna och byarna. Antagligen var vi lite mätta på utsikter också efter allt intressant vi sett veckan innan.

Vi kom till Orléans och trodde att motorvägen skulle gå utanför staden, men nähä, rakt in i smeten kom vi.

Denna plats såg vi flera gånger. För vi snurrade runt i centrum ett bra tag. Hur vi än åkte hamnade vi på samma ställe tillslut och jag undrade om vi någonsin skulle komma ut ur staden. Vid ett tillfälle började en polisbil tuta precis bredvid oss, så vi hoppade högt. Vår wolfdog kände sig manad och började låta precis likadant som polisbilen. Vi fick oss ett gott skratt.

När vi så hamnade på en avfart som sade att nu var vi på väg mot Paris, stannade vi vid en liten bensinmack. På skolfranska bad vi om hjälp av damen som arbetade där. Hon var jätterar och förklarade att vi skulle svänga av mot Marsielles, jag blev förskräckt för det var ju långt söderut och dit skulle vi ju inte. Men hon berättade att det inte finns några skyltar till de mindre städerna utan man fick åka mot de större för de var skyltade. Antingen till Paris eller Marsielles.

Så vi lydde hennes råd och då kom vi ut ur Orléans. Med hjälp av vägnummren fortsatte vi sedan mot Schweiz dit vi skulle. Men vi måste stanna över natten då landet är enormt stort. Vi var rejält hungriga efter rundturerna i Orléans så vi stannade vid en liten ställplats. Den låg bredvid en järnvägsstation så mer än att äta och rasta hundarna ville vi inte göra där. För när tågen passerade så lät det som att de skulle köra rakt genom husbilen.

Vi fortsatte en bit till och hittade en väldigt fin ställplats vid en damm. Det stod flera husbilar där så vi kände att här kunde vi stanna över natten. Efter att ha dragit i handbromsen, tog vi ut hundarna på en lång promenad runt dammen. Så lugnt och skönt det var. Eftersom vi var trötta allihop lade vi oss tidigt och sov.

Fortsättning följer…..

Fullmatade med intryck, från armemuseet fortsatte vi mot Cherbourg där vi tänkte stanna över natten. Men på vägen dit såg vi en skylt till en tysk begravningsplats. Vi tyckte att vi sett nog av kors och död, så vi åkte aldrig in dit. Men en bild från begravningsplatsen fanns på museet och en text om den.

Lika välordnat som den amerikanska begravningsplatsen.

Vi åkte förbi stranden där det låg stora stenblock, som var placerade där för att hindra fartyg från att komma in till kusten. Även bunkrar där kulhålen fanns kvar.

Under hela resan ner hade vi sol och varmt vilket gjorde att stoppen blev många och vi kunde sitta utanför husbilen långa stunder. Väl i Cherbourg, som var en väldigt stor stad körde in på smågatorna. Det var trångt med bilar parkerade, så vi kröp fram. Ingen skylt hittade vi med husbilar så vi körde ned till hamnen. Där avgår färjor till England och till Jersey och Gernsey.

En promenad för att rasta hundarna och rekognosera. Långt ute på en pir såg vi husbilar skymta, så dit skulle vi. Men det var lättare sagt än gjort. Trafiken nere vid hamnen var livlig och vi svängde av fel åtskilliga gånger innan vi hittade till stället. Men det fanns ingen skylt om att man kunde stå där över natten så vi tänkte avvakta, för att se om de andra stannade.

Men vi var hungriga så middag ville vi ha. Grillen åkte fram och under tiden köttet stekte, fick hundarna sin mat. När vi intog vår middag, började de andra husbilarna att åka sin väg. De stod där för att invänta färjan som skulle gå på kvällen. Inte någon bra idé att stanna där med andra ord. Vi packade ihop och tittade på kartan. Jag hittade en väg ut ur staden som gick efter kusten så vi styrde husbilen dit.

Efter en stund anlände vi till ett litet sött samhälle och där fanns en skylt med husbil. Lite snirklande runt på smågatorna och så kom vi fram till en inhägnad gårdsplan. Tre husbilar stod där inne och vi körde in och parkerade. Det kändes tryggt då det var hus intill med boende människor. Eftersom det började skymma, blev det en kort rastning med hundarna och sedan drog vi oss inomhus.

Lite fransk tv och granskning av kartan för att bestämma var färden skulle gå nästa dag. Sedan var det dags att gå till sängs.

Fortsättning följer….

Vi hade färdats en bit efter den franska atlantkusten och ser man på kartan så ser den så kort ut, men i verkligheten var det långt. Frankrike är väldigt stort jämfört med Sverige. I Honfleur öppnades våra ögon för vad husbilssemester egentligen innebär. Man ska inte stanna för länge på en plats utan det är lite av zigenarliv. Det är färden som är målet och inte platsen där man övernattar. Friheten att snabbt kunna ta sig vidare utan alltför mycket bagage med sig. Men ändå har man ju ett femstjärnigt hotel med alla bekvämligheter med sig. Sköna sängar, dusch och det kök man själv vill ha.

Vi var inne på ett museum, som visade en del utrustning de hade i andra världskriget och man slogs av att det var enormt primitivt. Flygplan av trä och tunga ylleuniformer. Klumpiga gevär och kompasser som visade lite sisådär.

De fick släpa fram oerhört tunga apparater och det tar sin tid. Idag är ju allt så sofistikerat. En del av en pontonbro som man byggde för att ta sig över en flod fanns också kvar.

Den heter Pegasus och ovan på bilden ser man den nya bron som byggts vid sidan om den. Vilket jobb det måste ha varit att bygga denna bro som skulle hålla för stridsvagnar och tunga fordon.

Efter museumet åkte vi mot Cherbourg, och fick tyvärr ta oss ut på motorvägen då det inte fanns tid att färdas på den slingriga kustvägen. Vi måste hitta en ställplats för natten. Men då dök den lilla staden St Mere Eglise upp och i kyrktornet hade man byggt en staty som vsade hur en falmskärmsjägare fastnade i det. Det var här de släpptes ned mitt i natten på invasionsdagen. Sedan skulle de invänta de som skulle komma via havet. Snabbt skulle de sprida sig över staden och gömma sig till gryningen.

Fortsättning följer…..

Efter att ha gått omkring på kyrkogården, gick vi mot kanten och dä lå en enorm strand. Omaha beach där många av dessa soldater stigit iland och mött döden. Tyska trupper stod med sina kanoner högt ovanför och många dog under denna landstigning.

Högt ovanför stranden på höjden stod de med sina batterier och sköt på de landstigande. Idag är det många som vindsurfar ute i vattnet, då det är fina vågor. Vi åkte bort till tyskarnas ställnignar som fortfarande står kvar till en viss del.

Här kunde vi ta ut hundarna och vandra omkring. Känslan var mäktig när vi gick fram till kanten och tittade ned mot stranden. Efter hela kusten finns det olika minnesmärken i vattnet och på stranden. Så det blev många stopp även denna dag.

Idag ser det idylliskt ut med dessa små samhällen som ligger så fint vid havet och man kan inte tro att det pågått ett krig där. Man står och tittar ut mot havet och fantiserar om hur landstigningsbåtarna kommer in mot stranden. Vad tänkte de boende den dagen måntro?

Vi besökte ett museum efter vägen som hade många delar av pontonbroar och glidflygplan. Flygplan som var helt i trä. Tänka att sitta i ett sådant och veta att det skulle gå sönder vid landningen. De höll bara för en flygning. Detta var mycket intressant att se.

Forsättning följer….

Där i Honfleur kände vi att det är precis dethär som, är meningen med att ha husbil. Alla människor var så trevliga och trots att vi inte talade samma språk så förstod vi varandra så bra.

På morgonen var det full fart då alla skulle vidare och innan dess, måste vi tömma toaletter och gråvatten, samt fylla nytt vatten. Trots att det var så många husbilar gick allt så lugnt och fint till, i lugn takt fick man tillträde till tömmning och påfyllning. Inget bråk eller skrik. Det gick ganska fort också.

Vi tänkte fortsätta nedåt kusten utmed vägen vi hittat mot Cherbourg. Denna dag var vi ganska mätta på alla stridsvagnar och annat som vi sett en hel del av dagen innan. Men när vi såg en skylt mot amerikanska kyrkogården svängde vi av.

Vägen mot kyrkogåden var nyasfalterad, vilket stod i skarp kontrast till vägarna vi åkt på hittills som var både guppiga och dåligt asfalterade. Gräsmattorna var som golfgreen, och man hade bevattning på så de skulle vara gröna. Många turister var det också, så vi fick köa för att komma in på själva begravningsplatsen.

Korsen stod i snörräta rader och det såg ut som ett vitt hav på långt håll. Man hade gjort dammar och planteringar runt omkring. Vi slogs av att det var så enormt stort. Detta var ändå bara en av alla krigskyrkogårdar som finns efter andra världskriget. Man kunde läsa namnen på korsen, men några stod det John Doe på. Vilket betyder att den som begrafts där inte kunnat identifierats. Sorgligt men ändå vackert. Hela kyrkogården vaktades av amerikanska soldater i svarta militärkläder och vita mössor.

Nu fick man en liten känsla av hur många som dött under kriget och hur unga de var. Bara barn många av dem.

Forstättning följer….