Jag har hängt upp talgbollar i mitt bigarråträd i några år. Tyvärr har skatorna stulit dem och kvar har det hängt gröna nätpåsar som vajat i vinden. I år köpte mannen en konstruktion av järn som gör att småfåglarna kan sitta på den och äta av talgbollarna. Jag hängde den i trädet och har tittat varje dag om någon fågel ska hitta dit. Skatorna har försökt men de har inte kunnat få tag i något och bollarna har hängt kvar. I morse kom de första talgoxarna och blåmesarna till mina bollar och åt. Så underbart! Jag blev så glad att jag nästan grät. Äntligen, har jag lyckats med min matning av småfåglarna. Inte för att jag missunnar skatorna att få mat, men jag tror att de ändå hittar mat när kylan kommer.
Jag är en stor djurvän och tycker om de flesta djuren, men en del av dem skulle jag inte vilja vara i närheten. Som ormar och råttor till exempel. Men att döda dem finns inte ens i min tanke. Därför blir jag så arg och förtvivlad när jag läser om och ser bilder på djur som misshandlats av människor. Då kan faktiskt tanken på att att skada eller till och med döda den människan komma upp i mitt huvud. Men det gäller inte bara djur utan även om jag skulle se någon människa bli misshandlad.
