Fick glädjande besked idag att pappa får sin rullstol i morgon eftermiddag. Skönt att veta så det inte blir jobbigt inför jul och nyår. Planerar att ta med honom till minneslunden och tända ett ljus för mamma på hennes födelsedag. Tror han skulle bli glad att få komma dit eftersom han inte orkat gå på ett helt år. Blir ju inte samma sak när jag går själv och sedan berättar att jag varit där. Hon skulle fyllt 87 år denna december. Sedan ska vi till banken och ordna en ny legitimation åt pappa, då han inte behöver sitt körkort mer.
Det andra som gladde mig idag var att vi slapp regn på våra promenader. Det duggade lite ett tag men sedan var det uppehåll och blåsten gjorde att mina ögon tårades, men hundarna blev inte så smutsiga. Nu har de fått sina tuggben och Kuma vill leka. Han pockar på Unkas uppmärksamhet, men jag vet inte om han är så pigg på lek just nu.
Planerar lite inköp för att kunna baka kanelbullar.
En arbetsvecka är snart avklarad och helgen börjar. Jag kan nog säga att många är glada för det och en del pustar ut. Ännu en vecka som de klarat livhanken och kan lägga bakom sig. Det är ju inte alla som verkligen tycker om sitt arbete, utan går dit för att de måste ha pengar till räkningar och att köpa mat för. De avundas säkert dem som är kvittrande glada när de kommer till arbetsplatsen varje måndag morgon. Efter alla turer som var med uppsägningar, var jag ganska less på mitt arbete. Det var inte roligt att gå till jobbet på morgonen längre. Många trevliga arbetskamrater var borta och de stunder då lite småprat kunde förgylla dagen försvann.
Det är ju inte arbetet enbart som man behöver utan även den sociala gemenskapen på arbetsplatsen. Man bygger upp en gemenskap och arbetskamraterna blir en andra familj. Lever man som jag gjorde ett tag ensam, så betyder det väldigt mycket. Det blir också en trygghet att veta att på måndag kan jag berätta om filmen jag såg under helgen mm. När flera av de som funnits där skingrats för vinden, förlorar man tryggheten och undrar vem som försvinner nästa gång.
Den trygga arbetsplatsen finns inte mer. Våra föräldrar fick leva i den och där slutade inte någon förrens de skulle lämna arbetslivet. Idag får många uppleva att de är utbytbara och känner nog att deras arbete inte uppskattas till fullo. Inte konstigt att ungdomarna idag inte kan känna solidaritet med sitt företag. De kanske har upplevt hur deras föräldrar blivit uppsagda och kämpat för att försöka ta sig tillbaka till något nytt arbete. De vet att det inte finns någon trygghet i någon anställning. Därför är det inga problem för dem att söka sig bort om de vantrivs.
Världen har blivit kallare och hårdare för alla. Är någon i medelåldern så är det i stort sett kört för dem att få något nytt arbete. Pensionåldern borde kanske sänkas istället för att höjas, så ungdomarna får de jobben och vem vet om det inte blivit billigare i längden för staten.
Kanske lite dystra tankar en solig fredag, men ibland måste de fram och idag får de bli en summa av de samtal jag haft denna vecka med människor jag mött och pratat med.
