Rensat och städat

Annonser

Tänk så galet allt kan bli när man installerar ett program på datan. Jag tänkte köra firefox och sedan fungerade ingenting som jag ville. Efter lite trixande och grejande så har jag återställt alla program. Men visst blir man svettig när sådant händer. Sedan tar det längre tid att ta bort program än det gör att installera dem. Lustigt eller hur? Tror det är med flit så man ska ge upp och låta dem vara kvar. När man laddar ned ett program, så får man andra på köpet som man aldrig ens tänk att ha. Det är ofta dessa som krånglar till alltihop.

Men nu är allt som vanligt och datan är lika snabb igen och verkar gladare. Jag vet att den inte är en levande organism, men den fungerar nästan snabbare nu än innan, så jag kanske fått bort andra skitprogram som saktat upp alltihop. Nu ska jag arbeta vidare och det är en fröjd när datan fungerar som den ska.

Jag har slutat dansa

Annonser

Såg precis ett program om salsa på svt och kom på att jag inte dansar längre. Varför det blivit så vet jag inte, men det kan bero på att när man har andra intressen så tar de över. Jag saknar det egentligen inte och vet inte om jag skulle ha lust att dansa. Men tidigare dansade jag ofta, även hemma. Det kanske är så att jag dansat färdigt i mitt liv och nu måste andra intressen tillvaratas. När jag var lite dansade jag klassisk balett och älskade att åka till träningen. Efter gymnasiet blev det jazzdans och sedan disco. Som student var man ute var och varannan kväll och då dansade jag mest hela tiden. De perioder jag varit ensam har det alltid varit aktuellt att gå ut en kväll i veckan och dansa. Även om jag inte haft råd att köpa något att dricka förutom vatten, skulle jag dansa.

Men det kanske är så att alla har sina dansperioder i livet för att må bra. När man mår som bäst slutar man att dansa. De senaste tretton åren har jag just inte dansat alls. Jag mår för bra och hundarna uppskattar inte att man dansar. Är jag lite deppig räcker det med att kela med någon av dem, så blir jag på bra humör igen. Så skulle jag börja dansa igen i någon form är det för att jag mår väldigt dåligt. Ett sätt att få må bra endorfiner. Men så länge jag har minst en hund i mitt liv räcker det att gå en promenad för att jag ska må bra, eller en kelstund.

Snart börjar allvaret

Annonser

En ny kull studenter slutar skolan om någon vecka och allvaret börjar. Visst känner nog många det som en befrielse och särskilt när sommaren står i blom. Men det kan bli en bitter erfarenhet för andra, då det visar sig att det enda som finns är att gå till arbetsförmedlingen. Det är oftast ingen upplyftande erfarenhet. Glädjen över att slippa gå till skolan mer dränks i bitterhet över att det inte finns jobb att få. Men jag hoppas alla får en fin avslutning och glömmer dessa problem just dessa dagar.

Själv jobbar jag och står i hela dagarna för att få lite inkomster. Nu under sommaren ska det nog gå bra, men jag vet inte hur det blir till hösten. Förhoppningsvis lossnar det ordentligt på den fronten med. Inte för att jag önskar massor av snö, men det hade varit roligt om de som vill skotta får att göra. Jag måste se någon månad framåt hela tiden och inte stanna i glädjen över att det är mycket att göra just nu. Några fler veteraner har anmält sig och de har jag börjat fånga upp för att intervjua. Som sagt gäller det att ha en viss framförhållning.

Vill inte tävla

Annonser

Jag har aldrig tyckt om att tävla och när någon försöker trigga mig till att göra det, slår jag bakut. Det gäller både i jobbsammanhang och annat som idrott t ex. Om andra sporras av det så får de gärna tävla, men jag avstår och låter det vara. Har alltid haft svårt att hävda mig inför andra och framstå som bättre. Är kanske en rätt introvert person i vissa sammanhang och det har jag fått slängt i ansiktet vid en del tillfällen. Jag har alltid tyckt att det resultat jag visat upp borde visa hur bra jag är. En chef jag hade sade att man skulle prata om hur duktig man var och det kändes som att man var osäker. Har ansett att handling istället för ord varit min melodi.

Tävlar gör man i idrott och då vill man vinna. Jag gillar inte idrott och därmed inte sagt att jag inte vill vinna. Den press jag vill känna ska komma från mig själv och jag vet att jag är bra. Vänta bara så ska ni få se, har jag ofta tänkt.

Duggregn har blivit sol

Annonser

Trots att detta är en kort arbetsvecka har den med ens blivit ganska fullspäckad. Det är efterverkningarna från mötet jag höll förra måndagen och alla lappar vi satt upp före det. Både nya uppdrag och veteraner strömmar till varje dag nu. Har det börjat lossna ordentligt nu? Jag hoppas verkligen det. Snart är det ett år sedan jag började med detta arbete och ibland har det känts motigt och tankar har snurrat i huvudet. Jag vet att jag inte kunde göra annat än att nöta in företaget hos folk. När jag nu har veteraner ute på uppdrag så ger det genklang. De är verkligen duktiga och trevliga. Jag får bara lovord efter att de varit någonstans.

Ibland önskar man att man haft en kristallkula och kunnat se in i framtiden. Fast det kanske är tur att man inte har det, för då skulle man inte försöka lika mycket.

Såg nyss vårat duvpar vagga förbi och undrar lite om de hittat ett bo för sina ägg. Den ena verkar rätt tjock och bär kanske på ägg nu. De båda rör sig i krokarna men har tydligen inte valt vår häck i år. Kanske verkar löjligt att bry sig om ett par duvor, men just dessa två värnar jag extra om.

Lyckat möte idag

Annonser

Det blev verkligen ett bra möte och totalt var det elva stycken veteraner som kom. Fyra av dem var gamla som tidigare varit ute på upp drag och är det även idag. Så jag har fått sex stycken nya veteraner idag, som jag ska ringa och prata med under veckan. En del kanske tycker att det är lite men jag är nöjd med dagen, för detta sprider sig och jag vet att jag är duktig på att prata för varan. Alla var positiva och tyckte att det var en bra affärsidé.

Nu är det bara att boka möten med dem och vara ute och lappa varenda anslagstavla i alla kommuner. Jag har även fått ett par förfråganden idag om uppdrag så dem ska jag också svara på. Veckan har börjat bra för mig.

Det kan hända att döden är så

Annonser

Kristian funderar såklart en hel del om sin kommande död. Han vet att den kommer ganska snart och kanske har han rätt att den är så som han beskriver i sin blogg. Läs och bestäm själva. Men vackert är det.

http://ikroppenmin.blogspot.se/2013/02/over-nagot-aldrig-upptackt.html

Årets första dag

Annonser

Nu är det ett helt år till nästa jul och det är som att ha ett stort vitt ark framför sig. När man sitter där och ska fylla arket med ord, så är det svårt att börja och handen stannar i luften. Man vill ju skriva något bra och inte en massa svammel som inte betyder något. Början på något är alltid svår och det tar en stund innan man får flyt på pennan. Men när man väl börjat så fylls pappret och visst blir det bludder ibland, men det struntar man i. Ingen är perfekt och det är så det ska vara. Så ibland blänker det till och då kommer det något lysande på pappret. Vissa dagar tittar man på pappret och är totalt tom i huvudet. Det finns inget att skriva och man misströstar. För att få lite idéer börjar man läsa det som man skrivit tidigare och det är ju riktigt bra. Berättelsen förändras ibland och ibland är det till det bättre, medans vissa dagar är urdåliga. Då kan det hända att man stryker vissa meningar eftersom man helst skulle vilja ha det oskrivet. Men de finns ändå kvar eftersom de skrevs ned en gång.

Jag önskar att mitt papper och era papper ska fyllas med bra ord och att ingen ska ångra orden. Men det vet vi inte idag. Men var inte rädd att ändra i berättelsen om den inte blir bra. Ser man att den inte går åt rätt håll är det bara att sätta punkt och börja på ett nytt kapitel. En berättelse kan ha hur många kapitel som helst. Berättelsen om ditt år och ditt liv är den viktigaste du någonsin skriver. Det är bara du själv som kan skriva den, så tänk dig för innan du sätter ned pennan. Hur vill du att den ska börja? Var slutet på förra årets berättelse dålig? Du har chansen att börja på en ny berättelse nu och starta ett nytt kapitel i ditt liv.

 

Alla kan inte, eller vill inte se framåt

Annonser

När man vet att året som snart ska börja är slutet, är det svårt att se fram mot det. Ett år som ska bli det sista och man inte vet vad som sedan händer. Kristian skriver från sitt innerstas djup och det gör ont att läsa. Jag begriper inte att han orkar och skulle bara vilja försöka ta bort cancerdjäveln i honom. Läs och känn.

http://ikroppenmin.blogspot.se/2012/12/mot-monsunens-hjarta.html

Undrar vad vi väntar på?

Annonser

Ett riktigt oväder eller bara regn och vind? Man undrar lite vad det blir av det hela som de varnar för ska komma ikväll. Nåväl jag tänker varken ge mig ut på vägarna eller stanna utomhus ikväll så mig gör det inget. Det har börjat blåsa rejält och ni kan ju tänka er hur det blir på slätten utan alltför många träd som stoppar upp det hela. Varje landskap i Sverige har sina specialiteter och det jag upplevt är att många klagar på blåst.

När jag var yngre kommer jag ihåg höststormarna som kunde blåsa av taken på husen och när det lugnat sig gick man ut och tittade på alla träd som låg här och var. Detta var i Västerås som ligger i mälardalen. När jag bodde i Uppsala kunde det blåsa rejält och man gick inte gärna ut om höstar och vintrarna. Jag var glad att ha fått ärva min mormors pannofixpäls som var från anno datsumal. Men den var väldigt skön att ha på sig när det var kyligt ute. För den som inte vet vad pannifix är, så är det fårpäls som blivit behandlad så den inte är krullig. Man ser inte att det är fårskinn. Det var för övrigt min enda och sista päls.

I Luleå blåste det också rejält och då gatorna i den staden är väldigt raka kunde blåsten verkligen ta andan ur en. Eftersom det kan bli rejält kallt däruppe frös man ordentligt. Jag kan säga att -32 är inte att leka med och då gör det ont att andas in luften. Man såg ut som en michelingubbe med alla lager av kläder.I Norrköping var det lättare att leva i på vintern och blåsten mer human. Jag bodde inte där särskilt länge så det kan ju finnas vintrar då det är annorlunda.

Göteborg är en stad vid havet och det medför blåst av olika slag i stort sett varje dag. Jag bodde på Hisingen och det är beläget mellan Göta älv och Nordsjön. En av Sveriges största öar vilket jag inte visste när jag flyttade dit. Jag skaffade mig en hund efter fyra år där och det innebar ju promenader i alla väder, så blåsten kände jag av. En höst fick jag verkligen hålla mig i stolparna för att inte blåsa ned i vattnet. Mina fönster var ofta fulla av salt som förts med av vinden från havet. Man kan säga att det var en saltstänkt stad, åtminstone där jag bodde.

Här i skåne på gränsen mot Österlen finns inte särskilt mycket skog, utan mest åkrar då jorden är den bördigaste som finns i vårat land. Tyvärr innebär det att när det blåser så finns det inget som stoppar vinden. På vintern när det blåser och snöar blir det stora drivor på vägarna och svårt att ta sig fram. Så nu undrar man om det är det vi ska vänta oss ikväll. Än så länge har vi -1 och kraftig blåst, men det har inte börjat snöa ännu. Så börjar det blir det stora våta flingor och då kan det bli problem att ta sig fram i morgon. Tur att det är helg och de flesta inte behöver ta sig till arbete. För bor man i en by så är de flesta pendlare till någon av de större orterna runtomkring.

Mycket väder det blev här då. Men jag är lite faschinerad av det och hur det påverkar våra liv.