Oj, så mörkt det är ute nu. Vi går i väntans tider. Mannen bör vara hemma snart. Jag går ju inte omkring nuförtiden utan sitter mest.
Nu hoppas jag bara att molnen drar förbi så att mannen och hundarna slipper bli våta under promenaden.
Dag 4 och vi vaknade vid åtta. Är vi redan så utvilade eller bara ressugna? Hyfsat väder med +22 trots molnigt ute. Vi skyndade oss att bli klara för färd mot firman i Trier och påfyllning av gasoltuben. Hoppas att det stämmer. Det gick galant att hitta till firman och ja, vi kunde fylla gasol. Dessutom var det billigt.
Dags att köra in i Frankrike. I reseberättelserna hade vi läst om en ställplats som hette Colmar. Jag hittade den inte i borderatlas, men det finns en plats som heter Colmar les alpes och slog in koordinaterna till den. Lennart förde oss ut ur Trier och mot Luxemburg. Inget konstigt med det för den vägen körde vi året innan. Precis före gränsen fanns en bensinmack, så vi passade på att tanka. När mannen skulle köra iväg kastade han en blick på Lennart och såg att vi hade 94 mil till ställplatsen och det verkade helt orimligt. Jag slog upp borderatlas och konstaterade att det Colmar som finns där var belägen i just alperna och dit skulle vi inte.
Slog upp Strassburg som ligger en bit norr om det Colmar vi ville till. Hittade en ställplats och satte in koordinaterna dit. Tretton mil verkade logiskt och vi fortsatte på A25 som var den väg vi skulle köra enligt kartan. Men när vi körde in i Belgien förstod vi att något var väldigt mycket fel och mannen styrde in på en rastplats. Medan mannen rastar hundarna, började jag leta fram en ställplats jag hittade igår när jag tittade i just borderatlas. Keysersberg dit det var 27 mil och något som vi skulle orka med. Vår gps Lennart säger att vi ska köra en bit fram och sedan vända och köra tillbaka. Vi gör så.
Efter någon timme kör vi in i Frankrike och jag sätter på radion. Landskapet är inte helt olikt österlen, med små kullar och öppet landskap. När vi har 10 mil kvar att köra och efter en kort rastning med lite mat, börjar de små kullarna att bli till väldigt höga kullar och berg. Det visade sig att vi skull köra uppför ett av dem och sedan ned, innan vi kunde köra in på ställplatsen. Här är det plats för 80 husbilar och det står nog ca femtio stycken här nu. Efter att hundarna fått sin mat gick jag ut och fotograferade.
Snart börjar hösten verkligen på allvar och idag känns den nära. Efter åskvädret som svepte över skåne natten till söndagen, har det inte riktigt tagit sig. Vi har regn och rätt svalt idag, med en vind som gör det ännu svalare. Unkas deppar lite men det är nog inte endast för vädret utan för att mannen är på jobbet. Fick ett samtal från teknikern som ska installera farmors telefon, så nu har hon säkert en linje ut till världen. Hon är glad i att prata i telefon så nu mår hon säkert bra.
Idag är det också början på min fjärde vecka med gipsad fot och lyxhustru. Det känns som en lång tid, men jag vill inte tänka på att det inte ens är halvtid. När nästa vecka har gått, så har jag lika länge kvar. Värken är inte lika intensiv nu och tar jag bara mina Alvedon i rätt tid så fungerar allt bra. På onsdag ska jag ta min sista långtidsverkande tablett och jag hoppas att jag kan sova bra utan dem. Något som är tråkigt med att sitta såhär, är att jag inte kan ta mig ut och fotografera.
Som hundägare lever man väldigt mycket med naturens olika växlingar och det saknar jag nu. Visst är det tråkigt när det regnar och blåser, men har man bara rätt kläder så känns det ändå bra. En annan sak som är tråkig, är att vi inte kan köra ut med husbilen. Jag kommer inte in på toaletten och får svårt att sitta på ett bekvämt sätt när vi kör. Det hade varit roligt att få en eller ett par turer innan pyjamasen ska på. Mannen har köpt en ny pyjamas i år, då den gamla börjar få hål på några ställen. Det blåser en hel del i skåne på hösten och vintern.
Igår började jag använda min ena toffel istället för halksockan. Jag får så ont i foten av att hoppa med socka och gummipluttarna försvinner på en vecka. Det känns mycket mer stadigt med toffeln och jag får varken ont i foten eller knät när jag hoppar. En lite sak som gör min vardag trevligare.
Att oroa sig är som att gunga i en gungstol. Det ger dig någonting att göra, men det leder ingenvart.
Okänd
