Pratade just med mannen som varit på pappas boende med lite smått och gott han behöver. Han satt och åt lunch med alla andra och hade varit på gymnasik idag. Det hade varit fullt upp idag sade han och jag nästan grät när jag hörde det. precis som jag hoppades har de sett till att han inte bara sitter på sängkanten och funderar. Med massor att göra hinner han inte få dystra tankar. Jag behöver inte tänka att pappa mår dåligt eller att ingen bryr sig om honom. Han sover i en bra säng,får bra mat och omvårdnad så att han är ren och snygg. Kanske träffar han någon eller några som han kan prata med om dagarna.
Nu känns det som en stor sten lyftes rån mina axlar. Biståndshandläggaren visste precis vad jag menade och jag är så tacksam för det. Pappa kommer att somna trött och nöjd på kvällarna. Kanske får han åka på utflykter och se annat än fyra väggar. Han har känt sig så besvärad av att be om hjälp, men nu ser han att alla behöver det och då är det ok.
Veckan innan avresan gjorde vi i ordning Mackan och kände att detta år var vi verkligen förberedda. Men så började både farmor (svärmor) och min pappa bli dåliga. Pappa ramlade hemma och gjorde illa handen. Efter någon dag på sjukhuset i Malmö fick han komma hem igen. Farmor ramlade också och låg på sjukhuset ett bra tag. Hon hade brutit lårbenshalsen på andra benet. Äntligen fick hon komma till ett korttidsboende, så då kunde vi pusta ut, trodde vi. Veckan innan vår resa kom jag hem till pappa som ramlat igen och fick åka ambulans till sjukhuset i Trelleborg. Han hade brutit lårbenshalsen och hade en infektion i lungorna. Jag åkte dit och en dag var han jättedålig och nästa riktigt bra.
Vi skulle komma iväg tidigt på morgonen då vi tänkte resa, men det sket sig redan kvällen innan. Min mobil blev helt konstig och jag kunde inte komma in på någon app. Så det första vi fick göra var att köra in till Malmö och Telenors butik. Killen där kunde inte göra något åt den och då min mobil även var lite spräckt fick jag ut en ny. Sen åkte vi till Trelleborg och pappa. Han var bättre och de lovade att inte skicka hem honom innan en vårdplanering gjorts. Jag kunde vara med på telefon.
Först klockan 15.00 körde vi mot Öresundsbron i ett duggregn. Men vi stannade i Trelleborg och gav hundarna en rastning, så vi kunde köra genom Danmark utan att stanna. Vid fyratiden gjorde jag smörgåsar åt oss som vi åt på vägen. Vädret blev bättre och bättre hela tiden. När vi kom fram vid Jels sken solen och det var +24 ute. Men mannen körde fel så vi fick köra två mil extra, men det har hänt tidigare så vi skrattade bara och körde på. Det första vi gjorde var att rasta hundarna och ge dem mat. Lite sent för klockan var halv sju och de brukar få mat vid fem.
En whisky och sedan köpte mannen hamburgare på baren en bit bort. De är underbart goda och perfekt när man kommer lite sent. Vi hittade denna ställplats av en slump för några år sedan och här står vi bra, dåd et är lugnt och ett annat plus är att det är gratis. Dagens etapp blev 30 mil och efter allt som hänt precis lagom för oss. Tror att både hundarna och vi somna direkt när vi lade oss.
Unkas tycker att det är dags för mig att ta av gipset och börja gå som vanligt. Onödigt att hoppa omkring sådär.
Hundarna är helt slut på kvällarna efter att ha vaktat mig hela dagarna. Unkas håller koll på mig hela tiden och när mannen kommer hem, slocknar han direkt. De luktar sjukdom och slickar mig på tårna då och då. Mindre nu än när jag kom hem. Jag tar det som ett tecken på att det läker bra.
Snart ny månad och ny vecka. Idag kliar det lite under gipset och jag försöker komma åt det. Har en linjal som är perfekt. Det lindrar.
Det är fredag och mannen får vara hemma i två hela dagar. Det muntrar upp mig och hundarna blir så glada.
