Unkas vill gärna ha en pratstund varje dag. Han sätter sig i stolen nära mig och så pratar jag. Han lyssnar mest och det är han väldigt bra på.
För mig är det en guldstund och jag tror att han uppskattar vår stund. Han har börjat med det sedan jag kom hem från sjukhuset.
Kuma ligger på mattan inne hos mig hela dagarna och när jag ska hoppa förbi, rullar han runt på ryggen. Lite kel varje gång.
Jag älskar mina hundar.
Vi somnade bra trots våra grannar som hade kört iväg när vi drog ifrån gardinerna vid åtta. Här traskar många omkring med sina småhundar lösa och det provocerar många andra hundar. Det skälls mycket och det verkar som att folk struntar i det. Vi gjorde oss klara för avfärd söderut och nya äventyr.
Färden har gått mellan böljande vinfält och höga berg. Jag hade inte tagit bort betalvägar och därför hamnade vi på en sådan. Sträckan kostade 11 euro totalt. När vi skulle köra av betalvägen så fungerade inte automaten. Vi vinkade till en av flera tullare som stod vid stationen. Han pratade med damen i högtalaren, så hon tryckte på någon knapp och voila! vi kunde betala. Sedan kunde vi fortsätta färden ned mot ställplatsen, Baume-Les-Dames. Det var jättefint med både gräs/grus och el ingår i priset på 8,80 euro/dygn. Vi hittade en plats med utsikt över kanalen Frésinet. Om bara gräsklipparna slutar så kan vi höra fåglarna också.
Jag gick ned till kanalen och fotade lite för att ha som minne av platsen.
Vi åt en lätt middag med korv och grönsaker. Man orkar inte äta så mycket när det är +29,5 ute. Skönare när solen gick ned och vi lade oss tidigt och läste efter en dag med många intryck och då vi kört 14 mil bland berg och dalar.
Jag såg postbilen komma och lämna något i vår brevlåda. Men där fick allt ligga kvar hela dagen. Visst var jag nyfiken precis som varje dag, vad för post vi fått och får. Min fot hindrar mig från att gå ut till brevlådan och hämta posten. Ännu en frustration i min nuvarande situation. Tillslut glömmer jag bort att vi har post i lådan. Det gjorde jag igår också och tänkte inte på att påminna mannen när han kommit hem.
Det var först när vi skulle äta middag som mannen kom på att gå ut och hämta in posten. Jag hade fått två brev som låg bland all reklam. Jag tycker om reklam och skulle aldrig sätta på en lapp om att inte vilja ha det. Tycker att jag själv kan sortera bort det jag inte vill läsa. Mannen håller ju på att hämta olika saker i farmors lägenhet, som hon sedan själv får sortera och behålla det hon vill ha. Igår hittade han två stora kassar med reklam i hennes garderob. Hon är nittioett år gammal och trots sjukdomar, klarar hon av att sortera allt hon vill läsa, även om hon inte klarat av att kasta bort det sedan.
Nåväl, jag fick kallelse till sjukhuset i går. Om två veckor är det dags för röntgen och borttagning av gipset. Blev lite nervös då gipset ska bort innan röntgen. Det är en rätt lång bit att gå mellan ortopeden och röntgenbyggnaderna. Mannen försäkrade mig om att de vet nog hur allting ska gå till och att jag inte behöver oroa mig. Han har ju rätt i det och oron har släppt, men jag är spänd på om foten har läkt på ett bra sätt. Det är då sex veckor sedan jag blev opererad och fick mitt första gips. Alltså borde det vara fyra veckor kvar av de tio veckor läkaren sade att det skulle ta, innan rehabiliteringen ska börja. Jag är både glad och spänd.
