I fem veckor har jag haft foten i gips och hoppat fram här hemma. Vissa dagar går det bra medan andra känns otroligt jobbiga. När kroppen är stel på morgnarna och man ska hoppa för att komma in på toaletten, eller resa sig upp från en stol, vill jag ibland ge upp. Jag sover inte så bra om nätterna då jag inte kan ligga som jag vill. Därför vaknar jag av mardrömmar och värk i foten. Sedan tar det ett bra tag innan jag somnat om igen. Men nu är jag halvvägs på de tio veckor läkarna sade att det skulle ta. Därför känns det ändå bra idag.

Men nästa vecka kommer jag att vara nervös inför återbesöket och besked om hur läkningen går. Jag har försökt att sköta mig och ha foten högt, röra på tårna och inte ens nudda foten vid golvet. Faktiskt har jag nuddat tårna vid golvet någon gång bara för att känna hur känseln är i dem. De känns mer normala nu och är inte så väldigt svullna.

Mitt liv rör sig runt min fot just nu och ibland känns det tradigt. Men så blir det väl när man skadat sig eller fått någon sjukdom. Igår kände jag mig riktigt nyttig då jag sittandes strök skjortor åt mannen. Något kan jag ju göra ändå och även om foten värkte när jag var klar så var tillfredställelsen större av att ha klarat av en syssla.

Nu tar jag en dag i taget och känner att det bara måste bli bättre hela tiden. Äter ju bara Alvedon mot värken och endast den dos per dygn som de skrev att jag får ta. Det är jag väldigt stolt över och inte en enda gång har jag fallit för frestelsen att ta en starkare tablett. Nu vet jag inte riktigt vad för biverkningar dessa starka tabletter kan ge när man slutar med dem, men misstänker att mina drömmar kan ha med tabletterna att göra. Eftersom de kan göra mig beroende av dem vill jag inte ta dem mer.

Detta blev ett inlägg med mycket sjukdom och jag lovar att lämna det nu.