Är vi statslösa nu måntro

Annonser

Idag fick vi första beskedet om att vi inte är folkbokförda i Sverige längre. Okej, men vi är inte bokförda här nere ännu eller är vi det? Vi sade ju till mairen förra året vid träffen att vi var bofasta här. Kanske har de registrerat oss som så då. Det hela känns både konstigt och härligt faktiskt. Vi har utvandrat på grund av …. ja vad ska vi säga? Klimatet, ekonomin eller bara äventyrslusta. Det är nog en blandning av alltihop. Vi ville ha en förändring och ett nytt liv utan snö och kyla.

JR har klippt gräsmattan idag och sedan satt vi i solen på trädäcket en timme ungefär. Det blir kyligt även här när solen är på väg att försvinna.

Men när solen värmer är det riktigt skönt att vara ute. Hundarna växlar mellan skugga och sol hela dagarna. Jag pressade ny juice för våra frukostar. Plockade in tvätten i skåpen och satte ny i tvättpåsen som ska in i maskinen i morgon. Kände av förkylning igår men idag är jag betydligt bättre. När jag gav fåglarna deras bröd kom det en man förbi i shorts och t-shirt. Okej, det var +20 men ändå, det är faktiskt höst nu. JR var på baksidan och där kom det folk förbi klädda i jackor med pälshuva. Vi kör ju något mittemellan med väst och långbyxor.

Nu är all ved under tak och kluven. Där torkar den bra. Nu är det ju inte alltför ofta som vi eldar men det är ju betydligt lättare om veden är torr. JR cyklar upp till torget och handlar vårat bröd hos bagarn där nu. Att köra till Super-U varje dag anser vi onödigt. Dessutom tycker jag att man ska gynna handlarna i byn.

Vi har inte fått mycket regn på några veckor så JR vattnar varannan dag, men nu verkar det som att det ska bli regn under helgen. Vi får se hur det blir med den saken.

Just nu har jag pausat tittandet på valet i USA. Jag orkar inte följa alla anklagelser och tjafs de håller på med. Varför inte lita på den statsapparat som sköter valarbetet? Kanske för att man ljuger och manipulerar själv? Nej, valet är ett riktigt lågvattenmärke och så sumpigt.

Vi vänder ryggen till tjafset och riktar vårat öga mot bekämpningen av coronan istället. Det hela har tagit en oroväckande vändning tycker jag. Jag förutspådde att minst 6000 skulle ha dött innan december månads slut i Sverige. Det är redan där.

Undrar vad vi kommer att kalla detta år för när vi ser tillbaka?

Alla hjärtans dag

Annonser

Idag blir det mycket 💕 hjärtan i bloggen. Vi möttes av ett hav av röda hjärtan på morgonen när vi gick ut.

Varenda stolpe är prydd med ett hjärta 💕.

Det går inte att missa vilken dag det är idag. Jag tänker mest på de som har en hjärtsjukdom och det är de som ska vara i fokus.

Så ha en bra alla hjärtans dag i dag.

Höstdagjämning 2016

Annonser

Det är höst men ändå inte. Såg ett foto från norra Sverige och där är träden mer röd/bruna än gröna. Här i södra Sverige är det tvärtom. Vi har temperaturer som är högre än de var i juli. Sommaren kom sent och det känns lite konstigt. 

Sju veckor med sol nästan varje dag och väldigt lite regn. Helt fantastiskt. Jag är glad för att det varit så, trots att jag inte kunnat vara ute så mycket. Hundarna har fått vara det och det har gjort att de ändå mått bra. 

När jag kom hem med foten i paket, begrep hundarna inte att jag var skadad. Unkas kunde stöta mot foten och förstod inte att det gjorde ont då. Men efter ett par dagar hade båda hundarna förstått. Idag är de väldigt försiktiga när de rör sig omkring mig. De går vid sidan av mig när jag förflyttar mig och kollar att allt går bra. De nosar på min fot så försiktigt och ibland får tårna en lätt slick. Jag tror att de luktar sjukdom och har förstått att jag inte är frisk. Trots att de inte varit i kontakt med sjuka människor så ofta. 

Måndag vecka 5

Annonser

I fem veckor har jag haft foten i gips och hoppat fram här hemma. Vissa dagar går det bra medan andra känns otroligt jobbiga. När kroppen är stel på morgnarna och man ska hoppa för att komma in på toaletten, eller resa sig upp från en stol, vill jag ibland ge upp. Jag sover inte så bra om nätterna då jag inte kan ligga som jag vill. Därför vaknar jag av mardrömmar och värk i foten. Sedan tar det ett bra tag innan jag somnat om igen. Men nu är jag halvvägs på de tio veckor läkarna sade att det skulle ta. Därför känns det ändå bra idag.

Men nästa vecka kommer jag att vara nervös inför återbesöket och besked om hur läkningen går. Jag har försökt att sköta mig och ha foten högt, röra på tårna och inte ens nudda foten vid golvet. Faktiskt har jag nuddat tårna vid golvet någon gång bara för att känna hur känseln är i dem. De känns mer normala nu och är inte så väldigt svullna.

Mitt liv rör sig runt min fot just nu och ibland känns det tradigt. Men så blir det väl när man skadat sig eller fått någon sjukdom. Igår kände jag mig riktigt nyttig då jag sittandes strök skjortor åt mannen. Något kan jag ju göra ändå och även om foten värkte när jag var klar så var tillfredställelsen större av att ha klarat av en syssla.

Nu tar jag en dag i taget och känner att det bara måste bli bättre hela tiden. Äter ju bara Alvedon mot värken och endast den dos per dygn som de skrev att jag får ta. Det är jag väldigt stolt över och inte en enda gång har jag fallit för frestelsen att ta en starkare tablett. Nu vet jag inte riktigt vad för biverkningar dessa starka tabletter kan ge när man slutar med dem, men misstänker att mina drömmar kan ha med tabletterna att göra. Eftersom de kan göra mig beroende av dem vill jag inte ta dem mer.

Detta blev ett inlägg med mycket sjukdom och jag lovar att lämna det nu.

Avfasning pågår

Annonser

Idag tvättar jag överkastet till våra sängar. Jag försöker successivt ta bort lukten av Nellie för att hundarna ska sluta titta efter henne.
Ett viktigt steg är att ta bort lukter som kan finnas kvar. När jag tvättar olika tygmaterial försvagas lukten och efter ett tag är det bara pojkarnas som finns kvar.
Jag vill inte göra det abrupt utan tar en sak var helg. Hon läckte en del på slutet precis som Ronja gjorde och vi ska inte ha sjukdomslukten kvar.

Mannen sätter upp de ommålade skåpen i lilla badrummet idag. Sedan ska den nya spegeln sättas på plats. Vi har hittat nya golvplattor och det kommer att bli jättefint.
Lite inomhuspyssel efter den regniga och blåsiga långpromenaden idag.

Skrivkramp

Annonser

Vet inte vad jag ska kalla mina inlägg den senaste tiden. Tycker själv att de blivit väldigt tråkiga och funderar nu på att försöka hitta nya infallsvinklar. Livet i byn går sin gilla gång, liksom mitt arbete. Kanske har jag det för bra just nu. De flesta skriver ju om sjukdomar, sina problem eller särskilda händelser i sina liv. Jag har haft ett rätt turbulent liv innan jag tillslut landade i denna lilla by nere i skåne. Visst händer det saker hela tiden, men jag har lite svårt att lämna ut det privata eller att hänga ut andra människor i min blogg. Därför kan det verka som att allt bara är lugnt hela tiden.

Men jag ska skriva lite mer om mig själv och saker jag som händer och har varit med om. Kanske kan det hjälpa andra som är i samma situationer. Tidigare relationer, sjukdomar och arbetssituationer kommer att lyftas fram. Jag är ju ingen läkare eller specialist på relationer eller sjukdomar, men jag är specialist på mitt eget liv och mina erfarenheter. Livet är för de flesta en berg och dalbana, där man både slår sig och upplever verklig lycka. Därför tänker jag inte ge några råd eller lösningar, utan bara berätta om hur allt löst sig för mig. Hoppas att jag kan hitta tillbaka till min inspiration med detta.

Svårt att veta hur man reagerar

Annonser

Vad händer inom en människa när man träffar en annan som är fruktansvärt sjuk eller som vet att sjukdomen leder till döden? Hur reagerar man och vad ska man säga? Jag kan inte ens föreställa mig hur mymlan kände det när hon träffade Kristian. En vän som hon arbetat tillsammans med och trott besegrat sin sjukdom. Så fruktansvärt svårt att se honom så levande och veta att en dag finns han inte där mer.

http://mymlanthereal.wordpress.com/2012/09/05/du-vackra-manniska/ Här kan ni läsa om vad som hände när hon besökte Kristian.

Det är så tragiskt

Annonser

Cancer är en riktigt djävlig sjukdom. Varje gång man läser om någon eller någons blogg, som drabbas av detta blir man så ledsen. Jag vill blåsa bort svulsten och göra den drabbade frisk igen. För ett halvt år sedan följde jag en blogg, där en ung kvinna drabbats och hennes kamp för att få uppleva sin dotters 5-årsdag. Hon lyckades med det för att någon vecka senare somna in. Bloggen skrev hon till sin dotter, så att hon senare kan läsa den och lära känna sin mamma. För att hon ska förstå hur mycket hennes mamma älskade henne.

Nu har jag via mymlan börjat läsa om Kristian som fått återfall i sin sjukdom. Han skriver så fint och det är så hemskt att denna talang kommer att gå förlorad. Det jag läste idag känns verkligen i hjärtat. Läs själva, så förstår ni vad jag menar.

http://mymlanthereal.wordpress.com/2012/09/04/kristian-budbararen/