Mobbning, ja, just det

Annonser

Ser precis på ett av många matlagningsprogram och hur en vuxen kvinna ropar ut ”Välkommen till High Scool”!. Det gäller för tre lag att välja deltagare och denna kvinna blir ännu en gång vald sist. Alltså inte vald utan ett lag blir tilldelade henne. Sedan ska de göra sitt bästa. Min tanke är att denna kvinna först blir riktigt nedtryckt och sedan hamnar i ett lag som egentligen inte vill jobba med henne. Hur ska hon kunna briljera då?

Vi pratar mycket om mobbning i skolan och det är väldigt allvarligt, men vuxenmobbning är minst lika om inte ännu allvarligare. Alla befinner sig på en arbetsplats där et krävs att varje medarbetare ska prestera på topp varje dag. Tyvärr, sitter det mobbare på chefspositioner lite här och där. Det finns medarbetare som av ren pur avundsjuka fryser ut andra. Att gå till sitt arbete varje dag och känna att x kommer dyka direkt man öppnar dörren. Sedan spelar det ingen roll att man vet att man är väldigt bra på det jobb man gör.

Jag känner att den som mobbar i skolan har stora förutsättningar att bli en vuxenmobbare. Tror även att en sådan kan bli en hustrumisshandlare, djurmisshandlare och om inget eller ingen hindrar dödar en levande varelse tillslut.

Därför bör alla som upptäcker mobbning, utfrysning och liknande tendenser i skolor eller på arbetsplatser ryta till ordentligt. Jag har väl stuckit ut hakan en del gånger och fått på skallen både fysiskt och psykiskt, men det kan jag ta eftersom jag har både blivit mobbad och utfryst i omgångar.

Kom igen ge den som mobbar på skallen! Då menar jag inte att man ska puckla på den eller de som mobbar/fryser ut. Nej, gå ihop sätt er vid den mobbade och visa att det är en riktigt hygglig individ som man kan umgås med. Vi är alla olika och olika är bra.

Möjligt rånförsök

Annonser

Det är lördag och jag vaknade klockan sju, men somnade om till åtta. Solen sken från en klarblå himmel och det var +29 ute. Det blåste en del och det var riktigt skönt. Brödbilen kom inte förrens klockan elva och då hade vi redan ätit frukost och var beredda att köra från ställplatsen. Vi köpte ett bröd för att ha till lunch senare. Det kändes skönt att köra därifrån då platsen kändes väldigt mycket som något sorgligt övergivet ställe.

Precis när vi körde ut ur staden vid halv tolv, gjorde mannen mig uppmärksam på en vit skåpbil som körde upp bakom oss. Han sade:”föraren har ta mig tusan en balaklava på sig, så nu gasar jag av bara helvete”. Jag greppade kameran och låste dörrarna. Mannen gasade och den vita skåpbilen körde upp i häcken på Mackan. Men som tur var kom det många mötande bilar och då vi var uppe i över hundra kilometer, fanns det inte en chans för bilen att köra om oss.

Min puls var nog också uppe på hundra när vi kom till en rondell och vi var tvungna att sakta in. Den vita skåpbilen körde om oss och även en blå, så det var två stycken. En skulle köra om oss och den andra stå bakom så vi inte kunde backa. Men när vi kört genom rondellen körde bägge bilarna ned till vänster på en avfart mot en kanal, vilken troligtvis var deras flyktväg. Efter den fanns det ingen mer avfart alls på hela vägen genom träskmarkerna och vi insåg att vi med all säkerhet hade klarat oss från vägrånare. Sträckan från staden och rondellen var den sträcka de hade på sig att få stopp på oss, sedan hade de ingen flyktväg. Jag är så glad att mannen är en duktig förare och gasade som tusan för att den vita skåpbilen inte skulle komma förbi oss. Om han hade släppt förbi den så vete tusan vad som hade hänt. Vi brukar släppa förbi bilar som verkar ha bråttom. Men mannen berättade att bilarna som försökte stoppa oss, stod precis på samma plats igår när vi körde in i staden. De stod med varningsblinkers på och var en vit och en blå skåpbil. Det var därför han hade reagerat som han gjorde när de slog av sina varningsblinkers och körde upp bakom oss.

Som tur var gick resten av resan till nästa ställplats flöt på i lugn takt och utan incidenter.

116 Vi såg inte några rosa flamingon idag heller. Men de är sällsynta så vi hade inte väntat oss det. Jag var rätt uppskakad hela dagen.

Vi körde över träskmarkerna i Camargue och vid 14.00 checkade vi in på ställplatsen i Palavas-les-Flots. Vi hade turen att få en plats med skugga och kunde fälla ut markisen en bit. Det var +33 så allt som kan hålla nere värmen i husbilen är guld. Gissa om det var gott med en öl och lite bröd med lufttorkad skinka. Hundarna hade nog också märkt att allt inte var som det skulle då husse körde så fort och våra röster varit annorlunda. De fick en kort rastning och somnade sedan som stockar.

Jag gick ut och fotade lite en stund och det var bra terapi. Vi står på ett inhägnat område med många husbilar och det kanske är vad vi behöver inatt, men inget superställe i mitt tycke.

I morgon ska vi köra vidare västerut och försöka njuta av resan. Men så kom ett sent samtal från Malmö och farmor har åkt in akut till sjukhuset igen. Mannen satt i minst en timme för att hitta henne på sjukhuset. Tydligen en infektion igen och nu blir det antibiotika ett tag. Trötta lade vi oss vid tio tiden.

Fyra veckor

Annonser

Det är nu fem veckor sedan jag ramlade och hamnade med foten i gips. Jag har varit hemma och inomhus i fyra veckor. Först trodde jag att jag skulle bli tokig. När värken satte in visste jag inte var jag skulle göra av foten. Men mitt tålamod har blivit prövat och jag har klarat av det värsta hoppas jag. Nu är jag i stor sett tablettfri och det enda jag tar är Alvedon. Armarna har blivit starkare och jag klarar av att hoppa längre sträckor, men ibland värker det uppe i lårbenet så jag bara vill gråta. Där är jag inte lika stark. Morgnarna är värst då jag känner mig stel som en högaffel. Det är inte endast nu då jag har foten i gips som jag blivit stel utan något jag känt i flera år. Därför har jag ju kört ett yogapass varje morgon som fått mina leder att vakna. Nu kan jag inte göra det och på en gång märker jag av stelheten. Så fort jag kan ska jag börja med yogan igen. Jag saknar det lugn man känner efter ett pass och hur mjuk kroppen känns.

Nu har hösten kommit för det känns i luften, även om solen är framme och löven inte börjat falla. Kvällarna är kyliga och även morgnarna. Det tråkiga är att jag känner det som att jag förlorar dagar,veckor och månader av året. Livet fortsätter utanför mitt fönster och jag kan bara se på.

Jag försöker tänka att allt har en mening, även om jag inte förstår vilken just nu. Men det som inte dödar det härdar och jag hoppas att jag är starkare när jag är frisk igen. Något jag absolut kommer att uppskatta är att kunna gå på två ben och röra mig som jag vill. Då jag kan gå ut på landet med mina älskade hundar igen.