I Sverige är det så fult att tycka att man är bra. Det finns de som försöker hävda sig för att få erkännande. De vill framhålla sig som duktiga och stjäl gärna andras idéer för att framhäva sig. Sådant gillar jag inte och anser att den stackarn har väldigt dåligt självförtroende.
Sedan finns det sådana som Björn Ranelid som på ett väldigt osvenskt sätt berättar vad han åstadkommit och att han faktiskt gjort saker som andra författare aldrig gjort. Jag ser inte det som skryt för att framhäva sig, utan som en stolthet över att ha åstadkommit saker. Jag blir glad över att höra en människa berätta om hur han blivit retad och haft det tufft, utan att vilja kräva sympati. Livet är tufft och någon som upplevt det och gått vidare är stark. Inget beklagande eller gråtande.
Jag ska villigt erkänna att jag haft svårt för herr Ranelid, men eftersom jag kände att jag dömde en man som jag inte visste ett jota om, köpte jag en bok som han skrivit. Språket i den slog omkull mig och jag bara älskar det. I går sändes ett program om denne författare och jag njöt av att höra honom prata. Han behandlar orden så varsamt och beskriver sitt liv så poetiskt. Bara det att aldrig använda slangord är att respektera svenska språket på ett fint sätt. Någon kanske säger att :”jag förstår inte skånska”. Då kan jag upplysa om som invandrad skåning att Björn Ranelid inte talar skånska, han talar malmöitiska, vilket är väldigt lätt att förstå. Lyssna; inga konstiga ord där inte.
För mig är det en gåta att denne författare inte sitter i Svenska Akademin. Han borde väljas in. Så Tack Björn för att du är som du är. Fortsätt skriva som du gör och vi som uppskattar ett vackert språk kommer att läsa dina böcker och lyssna på dig.
