Det känns nästan oöverstigligt att jag ska kunna gå som vanligt. Kan ju knappt röra foten som man normalt gör. Mina övningar känns urtuffa och det stramar och gör ont. I huvudet är det som att jag rör på foten väldigt mycket och i verkligheten är det en centimeter hit eller dit. Jag misströstar lite just nu och förstår inte hur det ska kunna fungera. Hur ska jag få en bra rörlighet på fyra veckor? Jag är otålig nu när jag är av med gipset och hade väl en föreställning om att bara jag tränar lite så ska jag märka en enorm skillnad. Det gör jag ju inte och det kommer ta tid innan jag märker skillnaden mot hur det är nu. Jag kan inte ge upp det vet jag, men det känns lite tröstlöst ibland. Allrahelst när det är måndag och första dagen på min träningsperiod.
Om fyra veckor kanske jag skriver något helt annat. Jag hoppas ju det. Men det jag insett är att om jag ska kunna gå normalt igen, krävs det hårt arbete och träning. Min skada har fått mig att i ännu högre grad beundra alla som har ett handikapp av något slag. Alla de som trots alla odds skaffat sig bra liv. De som vet att de måste leva med sitt handikapp resten av livet. Därför ska jag sluta ömka mig nu och bara träna. Jag kommer ju att bli helt bra tillslut och det gäller bara att ha tålamod.
Men jag kommer aldrig att säga: ”Det kunde vara värre”. De orden ger varken tröst eller lindring i någon situation. Alla som blivit skadade eller har ett handikapp vet att det kunde vara värre. Det är inget man vill höra, när det är så illa som det är.
