Sedan ett år tillbaka är jag fri från förtryck. Jag ska förklara vad jag menar. När mitt företag drog ned på personal fick jag också sluta och då det var ett stressigt arbete med långa arbetsdagar, var jag faktiskt lite lättad. Jag gick alltid sist från jobbet och hade aldrig mer än tre veckors semester varje år. Några kompdagar var det aldrig tal om att ta ut. Så veckan efter min sista arbetsdag sov jag mest av tiden.

Det tog ett tag att landa och bli en normal människa. Jag gick promenader med hundarna och tillslut hade jag inga skuldkänslor att vara hemma om dagarna. Mannen och jag letade efter något företag jag kunde ägna mig åt. Vi fastnade för ett franschiseföretag i bemanningsbranschen. Efter att ha kontaktat ägarna och varit i huvudstaden och fått information hoppade vi på tåget. Tyvärr, höll ägarna inte vad de lovade och snodde nästan hela min inkomst. Vi var fruktansvärt besvikna och efter tre år sade vi adjö till dem.

Min inkomst är inget att jubla åt nu heller, men i gengäld slipper jag ha någon som ljuger mig upp i ansiktet. Efterforskningar har visat att ägarna inte är vad de utger sig för att vara och att vi hoppade av i rättan tid. Vad livet nu kommer att erbjuda har jag inte någon aning om. I min ålder är det kört på arbetsfronten och det visste jag om sedan länge. Jag är i den åldern då männen inte vänder sig om efter mig och visslar, eller tutar när de kör förbi. Vänder sig någon om är det för att jag går med hundar som inte är alldeles vanliga i Sverige.

Men jag är lyckligare nu när jag inte behöver arbeta varje dag i veckan, har intelligenta samtal med mina hundar, får klä mig i bekväma kläder och har en man som är värd allt guld i världen. Jag är öppen för världen, men är den öppen för mig? Qué sera sera.