Den gamla damen med cykeln går förbi vårat hus flera gånger varje dag. Igår var hennes promenad väldigt ostadig då vägen var isig och hon hade handlat så mycket. Cykeln dignade av alla kassar och cykelkorgen var full med mat. Hon strävar på sakta och tittar bara rakt fram. Man kan tycka att det vore lättare att gå med en rullator som hon kan skjutsa framför sig, men trots hög ålder leder hon istället sin cykel. Jag har aldrig sett henne sitta på sadeln och cykla, vilket borde gå snabbare. Tror inte att hon törs det längre, då hennes syn inte är den bästa.

För några år sedan kunde jag någon gång möta damen och hennes man på cykelbanan. De gick alltid arm i arm med vita pinnar i sina händer. Som sagt de har nog båda svag syn. De vinglade sakta från ena sidan till den andra. Nu är det endast damen som går med cykeln om dagarna. Fram och tillbaka till affären för att handla och kanske vara bland andra människor. Jag har aldrig sett henne prata med någon eller säga hej. De bor i den vita villan längre upp på gatan som går förbi vårat hus.

Jag tänker ofta på dem. Mannen som aldrig går från huset och damen med cykeln. Hur har dom det? Kanske alldeles underbart bra trots sina handikapp. Människor jag inte känner, utan bara ser då och då. En dag går hon inte förbi och åtminstone jag kommer att undra vad som hänt. Någon kanske flyttar in i deras hus och de är borta.

Damen med cykeln går inte längre förbi och ingen tänker mer på paret i den vita villan.