Söndag igen och höst

Annonser

Nu har värmen packat ihop och dragit iväg. Hösten blåser in med kyligare luft och temperaturen har sjunkit brutalt. Bara att lägga undan kortbyxorna och ta fram jackor och tröjor. Jag har börjat med långärmat idag och då är det höst. Idag var det även premiär för duschning av hela mig. Jag kunde ju inte stå och att sitta på en pall gör hela proceduren lite krånglig, men det går. Så otroligt mycket hudavlagring det blev från foten. Nästan som att jag ömsar skinn på den. Fick lägga badlakanet i tvätten trots att jag tog ett nytt rent. Några duschar till och sedan är foten som ny.

Gårdagen har tagit ut sin rätt och mannen är trött idag. En klippning av gräsmattan och sedan får han ta det lugnt. Jag kör min träning med jämna mellanrum varje dag. Trots att rörelserna är små och vanligtvis hur enkla som helst att göra, får jag verkligen ta i ordentligt och efteråt gör det ont. När man inte rört en enda led i foten på sex veckor blir de ordentligt stela. Nu har jag fyra veckor på mig att få igång rörligheten igen innan det är dags för nästa besök på ortopeden.

piffad UnkasFör hundarna känns det skönare när värmen inte är intensiv. Fast idag är de väldigt trötta. Unkas snarkar i soffan. Det är jobbigt att passa på mamma om dagarna. Men nu kan han koppla av efter promenaden med pappa och lillebror, som också sover tungt. De gör verkligen skäl för att söndagen är vilodagen.

Hon går där

Annonser

Den gamla damen med cykeln går förbi vårat hus flera gånger varje dag. Igår var hennes promenad väldigt ostadig då vägen var isig och hon hade handlat så mycket. Cykeln dignade av alla kassar och cykelkorgen var full med mat. Hon strävar på sakta och tittar bara rakt fram. Man kan tycka att det vore lättare att gå med en rullator som hon kan skjutsa framför sig, men trots hög ålder leder hon istället sin cykel. Jag har aldrig sett henne sitta på sadeln och cykla, vilket borde gå snabbare. Tror inte att hon törs det längre, då hennes syn inte är den bästa.

För några år sedan kunde jag någon gång möta damen och hennes man på cykelbanan. De gick alltid arm i arm med vita pinnar i sina händer. Som sagt de har nog båda svag syn. De vinglade sakta från ena sidan till den andra. Nu är det endast damen som går med cykeln om dagarna. Fram och tillbaka till affären för att handla och kanske vara bland andra människor. Jag har aldrig sett henne prata med någon eller säga hej. De bor i den vita villan längre upp på gatan som går förbi vårat hus.

Jag tänker ofta på dem. Mannen som aldrig går från huset och damen med cykeln. Hur har dom det? Kanske alldeles underbart bra trots sina handikapp. Människor jag inte känner, utan bara ser då och då. En dag går hon inte förbi och åtminstone jag kommer att undra vad som hänt. Någon kanske flyttar in i deras hus och de är borta.

Damen med cykeln går inte längre förbi och ingen tänker mer på paret i den vita villan.