Unkas och jag har lite snack såhär på fredagseftermiddagen. Han vill så gärna ha med mig ut i trädgården och förstår inte varför det inte går.
Mamma är skittråkig och det kommer jag att vara minst åtta veckor till. Det känns inte roligt då det är jag som hittat på saker med hundarna och sett till att de haft fina dagar. Bläää..
Ibland snurrar tankar runt i huvudet och då är det så skönt att bara tömma sig på allt och bara vara. Därför mediterade jag idag för att kunna starta dagen utan snurret. Ingenting blir ju bättre av att man grubblar som en galning. Eftersom det ändå inte är problem jag grubblar över så borde det inte vara så svårt att bli av med dem. Så vad snurrar i huvudet då? Gamla saker som hänt och varför, är det som ploppar upp i huvudet. Löjligt eftersom jag egentligen vet varför. Jag skulle aldrig vara här eller den jag är idag om mitt liv inte innehållit allt som jag upplevt.
Oj, vad djupt det blev då. Blåsten har mojnat lite och det har regnat en skvätt. Byn är inbäddad i ett grått täcke av moln. Jag har gjort de vanliga sysslorna som tillhör vardagen. Mannen är på jobbet. Onsdagen rullar på i vanlig takt. Skulle behöva tvätta håret, men det gör jag i morgon. För några år sedan tvättade jag det varannan dag och det sliter på det. Med vilje har jag dragit ned på tvättandet till två gånger i veckan. Bra för miljön och bra för mitt hår, som blivit tjockare. Om jag inte riktigt orkar hålla ut den fjärde dagen , som är idag, tar jag torrschampoo. Idag har jag inte gjort det.
Tror att jag ska fota lite idag och sedan hålla på med alla bilder. Roligt pyssel och jag behöver verkligen sortera bilder och kasta bort de som inte är bra. Det tar tid och jag har inte orkat efter Nellies bortgång. Lite jobbigt att titta på bilder som jag tog bara någon dag innan hon inte fanns hos oss mer. Nu känns det bättre och jag tillåter mig att dröja mig kvar och tänka på henne, när jag tittar på bilderna.
Varje historia har ett slut, men i verkliga livet är varje slut en början på något nytt.
Jag har photoshoppat ett foto på mig och det blev ju riktigt bra. Inga skavanker eller fulheter syns. Förstår varför alla berömdheter gör detta.
Trots att det skrivs väldigt mycket om isis och vad de är för ena typer, så har jag inte riktigt förstått hur det ligger till med den saken. Nu när den efterlyste irakiern greps i Boliden intervjuades andra asylsökande som bor där. De berättar att denne unge man åkt in till Skellefteå varannan dag. Inget konstigt med det alls. Det konstiga är att han festade på puben och även köpte alkohol på systemet. Det är väl inget muslimer brukar göra? De dricker inte alkohol och det bekräftar även andra asylsökande som kommer från Syrien och Irak. De berättar också att isis dricker alkohol och använder andra droger. Han har aldrig besökt moskén och det är väl underligt? Att ha bott på ett ställe i fem veckor utan att en enda gång ha gått dit tyder på att den islam som de lär ut där inte tilltalar denne man.
När jag var yngre hade jag flera vänner som arbetade och studerade i Paris. Ingen av dem var speciellt troende och gick väldigt sällan i kyrkan. Men i Paris brukade de gå dit minst en gång i veckan för att läsa tidningar och för att det var en trygghet. I ett främmande land fanns det ändå en fast punkt att hålla sig till. Så är det med all säkerhet för de flyktingar som kommer till Sverige. Det är en trygghet eftersom moskén är något de känner igen hemifrån och där de kan få råd och tröst. Även om man kanske inte är så flitig besökare sedan tidigare går man ändå dit när man inte har någon annan plats som känns bekant.
De som går med i is är inte muslimer utan har format en egen religion, baserad på droger, alkohol och våld. För att utöva detta våld måste de döva sina sinnen. Jag har misstänkt att dessa terrorister inte kunnat vara vid sina sinnens fulla bruk. Nu vet jag att jag hade rätt. När allt kommer närmare förstår man mer om vad dessa terrorister är för några människor.
Såg idag när Malala fick sitt nobelpris i Oslo. Först tyckte jag att det var lite galet att en så ung person skulle få det, då hon inte uppnått så mycket i sitt liv. Men så kom jag på att meningen är att hon ska få andra unga flickor att våga sig till skolan och kräva utbildning. Hon blir en förebild för alla dessa flickor och det är viktigt. Hon trotsade talibanerna och fick uppmärksamhet i hela världen för det. Det är något fler kan göra och kanske blir hon så sporrad att hon startar något stort efter att hon slutat skolan. Jag blir glad över att tänka på följderna att hon fick priset och det är även ett finger till talibanerna att det de gjort inte uppskattas av världen.
Såg svt:s program korrespondenterna igår, om barnbrudarna. Jag kan nog aldrig förstå en sed där föräldrar tillverkar en träpenis, som de sedan för upp i sitt barns slida för att den ska bli större. Så fruktansvärt ont och obegripligt det måste vara för ett barn på några år att någon som de älskar gör detta mot dem. Allt detta för att när de sedan får sin mens, gifts de bort med någon gammal gubbe. En tös blev bortgift när hon var tio år och fick sitt första barn när hon var tolv. Reportern frågade henne om hon betraktade sig som ett barn eller som en vuxen. Inte förvånandsvärt att hon svarade att hon ser sig som ett barn.
En annan tös i ett annat land blev bortgift så snart det gick och fick inte ens chansen att gå i skola. Hon svarade reportern att de två flickor hon fött aldrig skulle bli bortgifta innan de fått gå i skola. Jag hoppas att hon verkligen klarar att genomföra detta. Det finns idag många flickor som aldrig får gå i skolan då de blir bortgifta och ska stanna hemma. De kan inte läsa eller räkna, vilket ingen tolvåring i Sverige kan förstå.
En ung kvinna i Kina blev bortadopterad som nyfödd, till en familj för att när hon blev stor skulle gifta sig med det parets son. Lyckligtvis blev sonen kär i en annan flicka, som han gifte sig med. Därför kunde denna unga kvinna utbilda sig och har idag både familj och ett eget företag. Hon har det säkert mycket bättre än hon haft med sonen till sina adoptivföräldrar. Men sorgen över att ha blivit bortadopterad och inte veta vilka hennes föräldrar är, finns för alltid i hennes hjärta.
Allt detta har jag tänkt på idag och förstår hur viktigt det är att just Malala fick nobelpriset idag. Världen behöver fler som Malala.
Hur skulle vi som inte är invandrare eller bor i dessa miljonprogramsområden, kunna förstå vad som nu sker där. För det första vill inte många infödda svenskar eller inflyttade som etablerat sig i samhället, bo i dessa områden. För så fort man fått arbete söker man sig därifrån. De som bor där idag är antingen de som inte har råd att flytta därifrån eller bott där sedan husen var nya. Många har tyckt att det var bra att leva med många människor i sin närhet och haft en fin gemenskap med sina grannar. I takt med att de flyttat därifrån för att barnen ska kunna växa upp i bättre områden, har nya flyttat in. Många som precis fått sitt medborgarskap eller väntar på att få det. De kan inte svenska särskilt bra och de som redan bor i området är lika misstänksamma som vem som helst mot nykomlingar, vilka kanske kommer från andra länder än de själva.
När man bor tätt inpå andra människor uppstår alltid konflikter av olika slag. Det går aldrig att undvika. Dessa miljonprograms områden som sossarna skapade har bäddat för detta som vi ser nu. Det är bara det att dessa människor som bor där idag ofta kommer från länder där våldsamheter är normalt. De ar sett saker vi inte ens kan drömma om. Övergrepp från polis och militär, är vardagsmat för dem. Vi som inte upplevt detta och lever i lugna områden, kan inte förstå hur man kan förstöra daghem, bilar och hus. Jag förstår det inte, utan undrar hur de kan förstöra för sig själva. Nu måste pengar avsättas till att bygga upp allt igen. Pengar som kunde användas till annat som kunde hjälpa dessa människor. Eller skulle man avsätta pengarna till det?
Jag är förvirrad och det enda jag kan tänka, är att om man vill protestera mot något så finns det andra metoder. Men de som gör dessa handlingar kanske inte kan inse det? Jag vet inte? Jag kan inte förstå dem eftersom jag har en helt annan uppväxt och inte levt i ett land med krig och övergrepp. Men jag har länge insett att något måste göras. Kanske riva ned alla miljonprogramshus och bygga upp andra mer människovärdiga? Det skulle åtminstone ge arbete åt många som bor där. De kunde få vara med i denna process.
Detta är endast lite funderingar jag har och de kanske är urdumma, men upploppen har åtminstone fått mig att fundera.
Jag lyssnar ofta på lokalradion om morgnarna och då slår det mig att de som lär ut språk till de som inte har svenska som första språk, kanske borde tänka i andra banor. De försöker lära ut svenska så att de ska göra sig förstådda ute i samhället och kunna studera till något yrke. Jag har retat mig på en reporter som i och för sig verkar jättetrevlig, men som jag inte hör vad han säger. Han kan jättebra svenska och har ett stort ordförråd, för det hör man. Så jag tror att prblemet egentligen är att många som kommer till Sverige har en annan språkmelodi. De pratar helt enkelt för fort, vilket gör att vi gammelsvenskar inte hör vad de säger. Orden flyger fram och det beror säkert på att många andra språk är mycket snabbare. Tänk, bara på italienskan eller franskan. När de sätter igång så låter det som en smattrande kulspruta. Svenskan är sävligare och vad de borde lära sig är att dra ut på orden mer när de pratar svenska. Då spelar det egentligen ingen roll om de uttalar orden korrekt eller inte.
När danskar ska prata svenska, saktar de automatiskt ned farten. Något de säkert lärt sig med tiden, på grund av att vi har en nära kontakt och alltid haft det. Så svensklärarna borde tänka på att lära ut alla att prata saktare. Då tror jag att många av de språkproblem som finns idag skulle försvinna. Ni kanske har sett comviks reklam som florerar i tv just nu? Där är en man som inte har svenska som första språk. Han bryter en del och säger väl inte alla ord rätt, men han pratar långsamt och man förstår ändå allt han säger. Många tycker nog att han är väldigt charmig. Jag tycker det i alla fall. Det tror jag beror på att han pratar i samma takt som oss som har det som första språk.
Tänk, när Mark Levengod pratar. Han nästan sjunger fram orden och jag tror de flesta anser att hans finlandsvenska bara är mysig. Jag tror detta är en viktig aspekt att tänka på för de som lär ut svenska.
