Alla har väl väntat på att helgen ska komma och är säkert trötta efter att ha arbetat en hel vecka. Andra hatar när det blir helg och de inte har arbetet att gå till. En gång kände jag som det sista. Varje helg innebar ensamhet och ingen att prata med. Jag bodde i Norrköping och kände ingen mer än några släktingar jag hade där. Efter att min faster och farbror varit så vänliga mot mig när jag anlände till staden, ville jag inte störa dem mer. Jag fick bo hos dem ett par veckor och min faster lyckades genom kontakter, hitta en jättefin lägenhet åt mig. Deras egne barn bodde inte hemma mer och de ville säkert inte ha ett brorsbarn boende hos sig hur länge som helst. Jag var ju ändå vuxen.

Därför höll jag mig för mig själv, när det var helg. Jag promenerade omkring i staden och försökte njuta av allt jag såg. Inuti var jag rätt trasig efter ett jobbigt uppbrott från ett förhållande, så jag var säkert inte den roligaste att umgås med heller. Mina arbetskamrater kanske kände det och bjöd inte med mig alltför ofta. Två eller tre gånger blev jag ändå medbjuden på olika evenemang och då njöt jag verkligen. Vet inte varför det inte blev flera gånger, för de var inte elaka alls. Vi hade trevliga pratstunder på jobbet och de undvek mig inte alls.

Jag flyttade till Göteborg och levde ensam där med. Men den flytten gjorde att jag började trivas med att vara ensam. Då såg jag också fram mot helgerna. Jag njöt av varje stund och försökte ta hand om mig själv. Långa promenader, sköna bad med oljor och på sommaren satt jag på balkongen och bara var. Då började jag få vänner och plötsligt var helgerna uppbokade med olika aktiviteter.

Så ensamheten kan vara ett gissel, men även en gåva. Det beror helt på hur man mår inuti.