Kalla vindar

Annonser

Känner mig totalt urblåst i huvudet efter våra promenader. Trots att jag hade mössa på mig. Jag blev kall om knäna och ångrar att jag inte tog mina fodrade byxor på mig. De enda som var ute mer än vi, var några vråkar som seglade över fälten. Tror faktiskt att jag så en örn också. De hade bra fart i vinden och behövde inte röra vingarna mer än för att ändra riktning. Det ser så elegant ut när de svävar fram.

Jaha, det är måndag idag och då tillhör det att vi glömmer något på morgonen. Idag var det mannens tur att glömma att ta med ett kuvert som skulle postas. Så jag fick göra det när jag gick med Unkas. Lite bökigt att gå med ett stort kuvert under jackan. Det var för stort att ha i fickorna och risken att tappa det om jag höll det i handen var stor, då vinden är så stark. Kände mig lite dum när jag stod vid postlådorna och öppnade jackan för att lägga på brevet. Men nu är det på väg eftersom våra lådor töms redan klockan 16.00 varje dag. Servicen blir sämre för varje år, men vi kanske ska vara glada för att vi har någon postlåda.

Skönt att vara inomhus igen i värmen.

Nu längtar vi efter lite varmare vindar och att våren tar fart ordentligt. Lite konstigt kanske när alla barn har sportlov. Men jag resonerar som så att vill man ha snö och kyla, kan man åka uppåt landet. Där finns det massor av möjligheter att åka skidor och kälke. Annars finns det säkert annat att göra för barnen.

monday

Vi får aldrig glömma

Annonser

Idag är det 70 år sedan befrielsen skedde från koncentrationslägret Auschwitz. Jag är glad att medierna tar upp denna händelse och allrahelst nu då antisemitismen verkar öka. Snart är de som överlevde helvetet där döda och det inte finns några människor kvar som kan berätta om det de upplevde. Men vi får aldrig glömma det hemska som hände och verkligen dokumentera deras berättelser. Igår såg jag en dokumentär där en kvinna tog med sig två unga flickor till Auschwitz. De gick runt i det som finns kvar av lägret och hon berättade om hur det var och hur hon kunde överleva mot alla odds. Hon var inte mer än sjutton år då hon deporterades tillsammans med sin mamma dit. Samma ålder som de två flickorna vilka var med i programmet.

Jag har ju berättat att jag just nu läser en bok om Himmlers ahneherbe, vilka till en början reste världen runt och gjorde utgrävningar för att hitta bevis att germanerna var de ursprungliga människorna. När Polen invaderades av nazisterna kunde de inte resa överallt och då fick de order om att plundra landet på alla historiska föremål. De skickade järnvägsvagnar med värdefulla saker till Tyskland i trälådor som förvarades i saltgruvor. När de färdades i Polen färdades de tillsammans med Himmlers einsatztruppe. Den trupp som mördade urskiljningslöst, som förde med sig stora vagnar där de gasade ihjäl judarna. Polacker sköts och lades i massgravar. Planen var att utrota dem för att tyskarna skulle ta över allt land och bosätta sig där. Likadant var det på Krim.

Vagnarna var inte effektiva nog och därför upprättade man istället dödslägren. Där kunde man döda fler.

Måste bara nämna ett inlägg i twitter jag nyss läste om att gas = myt. Det skrämmer mig att någon ens kan skriva så. Jag blir både arg och ledsen. Ska säga att jag inte bemötte den som skrev. Tänker varken ödsla min tid eller kraft till att debattera med idioter. För jag vet att resten av världen vet att det inte är någon myt. De som överlevde kan berätta och de som befriade alla kan också berätta. Sedan var ju nazisterna så effektiva att de dokumenterade sitt mördande i filmer,bilder och arkiv. De hann inte bränna upp alla bevis, trots att de försökte.

Dimma

Annonser

Men så grönt och fint det är överallt. Vi klarade promenaden utan att bli våta.
Precis när vi kom ut började kyrklockorna ringa. Någon tar farväl av någon. Då tänkte jag på mamma och dagen då jag sade adjö till hennes jordliga kropp.
I huvudet tar jag aldrig adjö från henne. Det går inte att skaka av sig gener.
Därför tände jag ett ljus när jag kom hem och erinrade mig känslan av mammas hand som strök min kind.

Det blir tomt nu

Annonser

Jag sörjer en människa som jag aldrig känt eller träffat. Men det är inte så konstigt då hans texter berört mig under väldigt lång tid. Det är jag inte ensam om att tycka. Vi var många som läste hans blogg och led med honom. Åtminstone jag har lärt mig att uppskatta livet mer tack vare Kristian Gidlund. Hans böcker kommer att läsas av en fler nu när han är borta. Han var oerhört duktig på att sätta ord på allt han gick genom. Under den sista tiden var det med bävan jag klickade in på hans blogg och igår stod orden där. Ord som jag visste skulle komma men ändå inte ville läsa. Hans kamp är över och det liv som fanns är på andra sidan. Jag vill tro att han finns där någonstans och har det bra.

Min pappa säger ofta att han inte är rädd för döden. Han är snart 88 år gammal, så han känner att han haft ett fullödigt liv. Kroppen börjar säga ifrån och orken är inte vad den varit. Pappa berättade en gång att han varit på andra sidan och vet att han får det bra där. Han sade det nästan med längtan i rösten. Religiös är han inte och den gud kyrkan predikar om har han aldrig trott på. Men han säger sig veta att livet fortsätter någon annanstans.

Min älskade gudmor fick också magcancer och förloppet var detsamma som för Kristian. Efter operationen kom hon hem och alla trodde att hon skulle klara sig. Men cancern kom tillbaka och sedan följde några år av kamp tills hon inte orkade mer. Denna sjukdom är fruktansvärd och vem som helst kan drabbas.

Därför borde vi uppskatta livet mer och inte gräva ner oss i småsaker som inte betyder något. Jag vill tacka Kristian för att han orkade skriva ned sina tankar så bra. Alla borde köpa den bok han skrev och även den som nu kommer ut postumt efter hans bortgång.

Kristian dina ord kan inte dö. Tack.