Sedan januari har vi haft flera motgångar och det sista var detta med brevlådan. Men igår kom mannen hem efter att ha uträttat massor av ärenden på väg hem. Trött, arg och ja en hel del förbannad steg han in och bytte kläder. Sedan gick han ut och jag hörde ett väldigt oväsen utanför fönstret. Plåtskrammel och en del väl valda ord. Efter en lång stund kom han in och frågade om jag ville gå ut och titta. Men jag visste inte vad jag skulle få se och det var kolsvart, så jag avstod.
I morse när vi gick ut på morgonrundan med hundarna stod brevlådan där och såg precis likadan ut som den gjorde innan vandalen varit på den. Undrar om brevbäraren blev förvånad när han kom med posten idag. Jag blev i alla fall glad.
Det känns som vi nu börjat vända alla motgångar till medgångar. Nu lämnar vi all ledsamhet med de som dött ifrån oss, hunden som pojken inte kunde ha med på jobbet, på grund av trångsynta arbetsgivare och vandaler som förstör. Det är fredag och snart helg. Solen skiner och värmen verkar ha kommit tillbaka ute. I morgon är det final i melodifestivalen och må bästa låt vinna. Jag kan snart vara ute i trädgården och pyssla med hundarna. Om ett par veckor kan jag ha öppet för dem hela dagarna och de kan gå ut när de vill.
Stöter ofta på människor som anser sig vara riktiga hundkännare. De är bergssäkra på hur man uppfostrar en hund och vilka raser som är bra. När jag eller min man berättar om våra hundar och att de är omplaceringar, som vi fått när den värsta valpåldern varit över, får vi ofta till svar att det ska man aldrig ta. Om man ska få en bra hund så måste man för det första ha stamtavla och köpa den när den är liten valp. Hur vi än försöker berätta om våra erfarenheter av omplaceringar, blir vi överröstade av dessa hundkännare. De vill inte ta till sig av vår erfarenhet.
Vi har idag tre stycken omplaceringshundar och har även haft hundar från det de varit små valpar. Skillnaden är att våra hundar har vissa erfarenheter med sig från sina tidigare hem. Det tar lite tid att bygga upp ett ömsesidigt förtroende med en hund som kanske har många dåliga erfarenheter. Men med tålamod och kärlek blir de precis lika trygga som en man fått som valp. Vi har till idag haft fyra stycken omplaceringar som alla är väldigt bra i psyket. De har gjort sina toaletter inne i någon vecka innan de förstått att hos oss går man ut på bestämda tider. Idag talar de om för oss ifall de måste ut någon annan tid. De litar på att vi lyssnar på dem och släpper ut dem.
De som tar omplaceringshundar är kanske bättre hundkännare än andra? Man vet vad man ger sig in i och vilket ansvar man har. Det gäller att vara lyhörd och verkligen se vad det är för hund man fått.
En av de hundar vi har idag kom till oss som en sju månaders nervös liten tös. Omplacerad två gånger tidigare och kanske inte någon som min man önskat sig, men mitt hjärta fick bestämma. Hon är fortfarande nervös då vi är ute, men litar på att vi skyddar henne mot allt ont. I år blir hon tio år och är min lilla skugga när vi är hemma. Från att inte ens ha sett ett koppel eller varit ute på promenad, har hon lärt sig att lyssna och följa.
En av dessa så kallade hundkännare äger en av Sveriges största hundaffärer och har även hållit i kurser och fött upp hundar. Folk ringer ofta och frågar om hundar och vilken ras de borde köpa. Han förfarade sig väldigt över att vi har omplaceringar och anser att de aldrig blir bra hundar. En dag tog han med sig en treårig tax till mannens arbete. Den rusade runt som tokig i huset och var väldigt kärvänlig. Denne hundkännare sade till mannen att inte klappa hunden för mycket då den plötsligt kunde hugga. Vid ett tillfälle gjorde den även sin toalett inomhus.
Våra hundar skulle aldrig hugga någon människa i handen, då den blev klappad, eller göra sin behov inomhus. Tror även att de skulle hålla sig i vår närhet och inte rusa omkring efter att de fått hälsa på alla.
Därför anser jag att det varken är hundrasen, om det är en omplacering eller hunden som gör dig till en hundkännare. Det som betecknas av en sådan är hur man lyckas uppfostra hunden då den lever med dig. Allt beror på den människa som har hunden.
Duggregn möter oss i södra delen av landet idag och det efter en vecka med sol. Men vad gör det när helgen snart är här. Sitter och arbetar som bäst, med en kaffekopp vid sidan. Man tänker så bra då. Hundarna ligger utsträckta runt omkring skrivbordet och sover. Precis som jag drömt om att få ha det.
Efter hundrastningarna ska jag handla åt pappa och sedan hjälpa honom klippa naglarna. Inte lätt att göra sådant då handen blivit darrig. Sedan blir det lite mer jobb och helg.
Jag ville att alla skulle samlas och försöka lokalisera hunden som är på rymmen, men ägaren ville inte det. Visst är det en besvikelse, då vi troligtvis hade hittat den. Nu får de göra som de själva vill och jag spanar då jag är ute som vanligt. Fick mitt första elaka meddelande igår och konstigt nog kändes det inte något alls. Varför bry sig om dumhuvuden? Lite roligt är det ändå att jag provocerat så pass att någon spyr galla. Är lite nöjd över det.
