Vi försöker att inte stressa nu. Det blir ju en annorlunda julafton, jämfört med tidigare år. Lite julmat och samvaro med våra föräldrar, sedan blir det vi och hundarna. Inga långa kvällar mer. De orkar inte det.
Därför kopplar vi av på kvällen och hundarna har lååånga sovmorgnar. Endast mannen som skyndar hit och dit efter jobbet.
Skulle lägga in en rolig bild som jag tog idag, men min router måste laddas så den kommer senare.
Jag var runt med kameran och tog lite kort där vi stannade inatt. Men det är varmt ute +29 så turen blev inte lång.
Nu är vi på väg uppåt västkusten en bit.
Konstaterar att sommaren hittade tillbaka till vårat land. Ett välbehövligt regn föll inatt och efter det har solen torkat upp allting. Skönt med fint väder när helgen står för tröskeln. Humöret steg och idag blir det ingen jacka på promenaderna.
Nellie och jag fick med öronen. Inte den bästa men vad tusan detta är provbilder så varsågod och titta.
Kuma gör som jag och blundar på varenda kort jag tar. Här får jag verkligen öva på att få med hans vackra ögon.
Detta tog jag faktiskt igår och blicken på Unkas verkar vara, ”Are you talking to me, are you talking to me!” Men han blir alltid bra på kort.
Nu är det bara att öva på eller hur? Det kan bara bli bättre.
En del har beskyllt oss för att inte vara särskilt sociala eller extroverta. För det är tydligen så man ska vara i dagens samhälle. Det har aldrig varit något begär hos mig att hävda mig i olika sammanhang. Jag tycker inte om människor som alltid måste visa hur duktiga och framgångsrika de är. Det kan jag väl få upptäcka själv, då jag anser mig vara såpass intelligent att jag kan det. När någon vill pracka på mig en massa duktighet, backar jag sakta bort från personen i fråga. Tillslut finns knappt ens vänskapen kvar.
Jag och mannen har en stark integritet och inget behov av att synas. Vi håller oss till våra hundar och dem som vi vill umgås med. De gånger vi har behov av att träffa andra, söker vi oss ut. Men oftast har vi inte det behovet.
Jag söker det äkta i människor och tyvärr hittar jag inte det alltför ofta. Men varje gång jag gör det, blir jag så glad. Det finns hopp om mänskligheten.
Livet vi lever här på jorden är så kort, jämfört med den tid vi inte är här.
Himlen öppnade sig och nu regnar det som attan ute. Tyvärr, så åskar det också till Nellies förtret. Hon gillar inte när det bammar och går mellan rummen för att slippa höra på det. Inget man kan göra åt då denna rädsla blivit värre med åren och de raser hon har i sig har en tendens att bli väldigt nervösa när de blir äldre. Jag slipper vattna i allafall och gräset får sig en ordentlig rotblöta. Jag ser redan att det ljusnar så det har snart dragit förbi, vilket jag också tycker är bra. Korta skurar med mycket vatten och sedan ska det sluta.
Blev glad över beskedet om att det inte blir skyddsjakt på vargen som rivit får i skåne. Det finns andra sätt och bättre tillsyn av fåren är ett av dem. Varför kan vi inte ha fåraherdar i Sverige? I andra länder har de ju det och även hundar som går med herdarna. Kunde ju vara ett trevligt sommarjobb för skolelever. Har man djur så får man räkna med att det kostar en del att sköta dem rätt. Att bara släppa ut djuren för att de ska sköta sig själva under sommaren, är slappt i mitt tycke. Sedan går ägare ut och tittar till dem då och då. Men det är något alla fårägare får grunna på.
Sådärja, nu har det regnat klart och snart kommer solen säkert att titta fram ur molnen. Dags för mig att kolla mailen igen och sedan arkivera lite papper. En kopp kaffe till det är ett måste.
Trots att detta är en kort arbetsvecka har den med ens blivit ganska fullspäckad. Det är efterverkningarna från mötet jag höll förra måndagen och alla lappar vi satt upp före det. Både nya uppdrag och veteraner strömmar till varje dag nu. Har det börjat lossna ordentligt nu? Jag hoppas verkligen det. Snart är det ett år sedan jag började med detta arbete och ibland har det känts motigt och tankar har snurrat i huvudet. Jag vet att jag inte kunde göra annat än att nöta in företaget hos folk. När jag nu har veteraner ute på uppdrag så ger det genklang. De är verkligen duktiga och trevliga. Jag får bara lovord efter att de varit någonstans.
Ibland önskar man att man haft en kristallkula och kunnat se in i framtiden. Fast det kanske är tur att man inte har det, för då skulle man inte försöka lika mycket.
Såg nyss vårat duvpar vagga förbi och undrar lite om de hittat ett bo för sina ägg. Den ena verkar rätt tjock och bär kanske på ägg nu. De båda rör sig i krokarna men har tydligen inte valt vår häck i år. Kanske verkar löjligt att bry sig om ett par duvor, men just dessa två värnar jag extra om.
