Jag har fått många fina stunder med alla Kims karaktärer och kommer att sakna henne. Tänk, att bjuda alla sina vänner på en avskedsfest innan hon dör? Det är bara Kim som har styrkan att göra så. Himlen har fått ännu en ängel.
Sedan jag började arbeta hemifrån har jag sett denna äldre dam gå förbi. Tidigare kunde jag möta henne gående tillsammans med sin man, då jag var hemma på lunchen och rastade hundarna. De gick alltid arm i arm, med varsin vit käpp i handen. Tror inte de är helt blinda utan har grav synnedsättning båda två. De bor i en vit villa i närheten av mitt hus. Mannen har jag sett ute stapplande på tomten och tror han är blind idag. Han kanske var det tidigare också, men då kunde han promenera. Nu är de aldrig ute och går om dagarna.
Men damen, som är hans fru, kommer på gatan minst ett par gånger om dagen. Hon leder sin cykel och har det hon handlat i cykelkorgen. Har aldrig sett henne cykla. I ur och skur,solsken och blåst kommer hon förbi med sin cykel. Jag tror inte hon har svårt att gå, utan har cykeln som bärhjälp och stötdämpande mot trottoarer och annat hinder. Det hjälper henne att ta sig fram utan att gå in i saker. Undrar hur mycket hon egentligen kan se?
Jag hoppas att min syn alltid kommer bli så att jag kan läsa och se var jag går. Det skulle bli fruktansvärt tomt utan böcker. Nu finns det ju ljudböcker så berättelserna får man ju ändå, men jag skulle sakna lukten av en bok. Älskar att hålla den i mina händer och vända blad. Se hur många sidor jag har att läsa.
Idag har jag varit ute på landet i två omgångar med hundarna och efteråt mår både de och jag så bra. Sinnesro, kallar jag det. Jag skulle sakna naturens alla växlingar och djuren om jag tappade synen.
För en del känns denna dag endast som ett affärsjippo, medan andra passar på att ta sig tid till ett besök hos pappa. Vissa har an grav kvar och massor av minnen. Flera vet inte vem pappa är, då de aldrig träffat honom. För dem blir detta en vanlig söndag i november. Min pappa är gammal och orkar inte så mycket nuförtiden. Han sade en dag till mig, att han tycker att han sover väldigt mycket. Ändå sover han ordentligt på natten och stiger inte upp i ottan. Kroppen orkar inte hålla sig uppe i lika många timmar idag. Jag hörde en viss frustration bakom orden han sade och förstår att det inte känns roligt att vara så trött.
Jag har börjat få en känsla av att min pappa snart förenar sig med mamma och lämnar mig. Det är ledsamt och ändå något jag måste ta till mig. En artikel idag om en konstnär, som är sjuttio idag, skrev att han yttrat sig om att när han blir åttio tänker han ta livet av sig. Döden är inte skrämmande för dem som blivit gamla. Det är vi som är yngre som tycker att det är hemskt. Pappa har sagt att han inte är rädd för att dö, eftersom han vet att han får det bra då. Jag var feg och tordes inte fråga vad det var som fick honom att säga så. Han var tvärsäker och jag så i hans ögon att det var något han visste som inte jag vet.
Idag är han hos mig och ska få en god middag, samt en trevlig pratstund i vårat hem. Min en gång stora starka pappa som jag kommer att sakna oerhört mycket den dag han inte kommer på fars dag och äter middag.
Läser Kristians nya inlägg och blir sorgsen. Allt det han beskriver kommer att sakna honom när han inte finns mer och vem ska komma ihåg allt han skrivit? Jag bestämde mig direkt att för alltid spara hans blogg och läsa hans skrivna ord om och om igen. Hoppas ingen får för sig att ta bort den när han inte skriver mer i den. Han skriver så bra och klär sina tankar så underbart. Läs själva här:http://ikroppenmin.blogspot.se/2012/10/doden-ar-en-rav-om-natten.html
John Lord en gigant har dött vid 71 års ålder. Han var en grundare av Deep Purple som är ett av de bästa banden som funnits. Så tycker jag i alla fall. Jag kommer aldrig att glömma när hela originalbandet spelade på Heden i Göteborg. Det var magiskt och jag stod nästan längst fram och bara njöt av musiken. John Lord spelade som en gud och var helt otrolig. Vilket ös. Richie Blackmore var fortfarande med på turnèn och de spelade alla klassiker som man växt upp med. Sedan 1968 när de startade har jag gillat bandet, trots att jag egentligen är en discotjej och inte någon hårdrocksfantast. Men de blandade in klassisk musik i hårdrocken, precis som Queen gjorde senare och just det tilltalade mig.
Senare under samma höst såg jag Deep Purple i Globen och då hade Joe Satriano ersatt Blackmoore. Visst var det en bra konsert och Satriano en gudomlig gitarrist, men den riktiga magin fick man bara då Lord körde sina solon på orgeln. Han var hela behållningen på den spelningen och publiken var i exstas när han spelade. Den vithårige mannen med hästsvans som gav allt på scenen.
Jag kommer att sakna mannen som var en av upphovsmännen till Smoke on the water. Idag ska jag spela den hemma till hans ära.
