Idag har mannen och jag bröllopsdag. Vi har kamperat ihop i femton år och varit gifta i fjorton av dem. Tror vi genomlevt det mesta man kan göra i ett äktenskap. Men vi har tagit oss genom eld och vatten. Det bästa är att vi kan prata och skratta tillsammans. Jag skulle inte vilja byta ut en enda dag av vårat liv vi levt.
Min fot blev avbildad ur alla vinklar som går och fy tusan så ont det går att ligga på den hårda britsen de har där. Som att ligga på en bräda som är för smal och där man kan ramla av vilken sekund som helst. Men jag skötte mig fint och bilderna var till belåtenhet.
Efter en lång tråkig väntan på ortopedkliniken blev vi hänvisade till ett rum, med orden att inte bli oroliga för de låg efter i schemat. Mannen hann gå på toaletten, läsa en tidning om heminredning som låg där och jag börjat knorra om att jag var hungrig, innan någon dök upp.
Vi blev förvånade när en sjukgymnast kom in i släptåg av en läkare som hoppade på kryckor. Med ena knät på min brits undersökte han min fot och konstaterade att den läkt bra och nu var det bara att träna på ordentligt. Tyvärr har inte min fot rätat upp sig till fullo och nu måste jag få ordning på det. Den hoppande läkaren sade adjö och meddelade att jag inte behövde besöka någon läkare mer, utan nu är det sjukgymnastik som gäller.
Jag fick nya övningar att köra och hon visade hur jag ska börja belasta foten. I morgon ska jag ringa sjukgymnastiken här i byn och prata med någon där. Jag har ju lite svårt att ta mig någonstans nu och vi får se hur allt löser sig.
Om en månad bör jag kunna stödja på foten ordentligt och i februari borde jag kunna gå bra, men det tar säkert ett halvt år innan jag kan gå ut med hundarna. Det är vad sjukgymnasten sade och vi får se om hon får rätt. En röntgen till ska jag tydligen gå på för att se att allt är ok.
Mitt fotbrott var tydligen av det allvarligaste slaget och något som tar lång tid att få ordning på. Läkaren sade också att jag kanske får leva med värk i ankeln resten av livet. Verkligen ingen positiv nyhet och något jag måste smälta. Det viktigaste är ändå att jag kommer att kunna gå normalt.
Så nu är det träna, träna, träna som gäller. Kom igen nu coachen!!!!
Jag gråter ibland, men inte för att jag är ledsen. Oftast kommer tårarna när jag blir rörd av något som sker. Det kan vara musik eller en händelse som jag ser på tv. Men jag gråter sällan när jag är ledsen. Inte ens när min mamma dog, grät jag. Min förklaring har alltid varit att jag var tvungen att vara stark för att hjälpa pappa. Det var så mycket att ordna med och vardagen hade sina måsten. Efter det har vi fått släppa taget om fyra älskade hundar och jag har inte gråtit då heller. Trots att jag varit ledsen så det gjort ont i mig, har tårarna inte kommit. Har funderat på om jag är konstig på något sätt.
En morgon kom jag på att jag vet när jag slutade gråta. Det var när min första bordercollie Ragnar blev påkörd och dog. Jag såg hur han flög i luften och rusade fram för att hålla om honom. Han var i chock och de människor som var med rusade runt som sjuka hönor. Jag placerade en av dem vid Ragnar och sade till honom att värma hunden. Sedan rusade jag hem efter bilnyckeln och körde bilen till platsen. Vi lyfte in Ragnar i den och jag körde till Blå Stjärnan. Efter en evighets väntan då veterinären tog han om honom och han fick vård, kom beskedet att han levde och låg under värmelampa. Jag gick in till honom, men tordes knappt röra vid honom då han hade fruktansvärt ont. Med min hand vid hans huvud sade jag till honom att vad som än händer kommer jag alltid att älska honom. Det var ju han och jag som levde tillsammans. När jag gick vände jag mig om och Ragnar tittade på mig med ögon som sade att han älskade mig också. De ögonen kommer jag aldrig att glömma.
Hemma satte jag igång med att diska efter den middag vi ätit. Då ringde telefonen och Ragnar hade avlidit av de skador han fått. Tror jag hamnade i ett chocktillstånd för jag kommer inte ihåg så mycket mer av den kvällen. Jag skrek rakt ut och satte mig på köksgolvet. Där satt jag nog rätt länge utan att säga ett ljud. Sedan grät jag i tre dagar. Efter den gången har jag inte gråtit när jag varit ledsen. Vilket känns konstigt ibland. Jag saknar min mamma oerhört mycket, inuti gråter jag ibland men tårarna uteblir. Smärtan finns inuti mig och tårarna med.
Kan en döende hund titta på mig med ögon som lyser av kärlek, ska mitt liv innehålla just det. Det jag hedrar de som inte finns på jorden mer med, är att aldrig glömma det fina de gett mig. Därför känns det inte så konstigt längre att jag inte gråter av ledsnad.
Jag gjorde ännu en dum grej igår och datan fastnade. Fick göra om allt jobb idag och är äntligen klar. Nu gör jag inte om denna dumma grej mer. Var hos läkaren idag som konstaterade att jag har infekterade luftrör, men inte fick jag någon antibiotika för det inte. Nähä, kom igen om tre veckor om det inte blivit bättre. Man blir less på hur restriktiva de blivit på att skriva ut antibiotika. Jag får fortsätta ha ont i halsen, svårt att äta och hosta slem. Roliga dagar man har framför sig. Mannen har haft djävulskt ont i ena knät och i tån. Alla smärtdämpande medel har försvunnit ur kroppen och nu kommer värken tillbaka. Men han ringde läkaren på MAS som sade att alvedon var ok. Jag köpte flytande på apoteket och hoppas det ska ge lindring.
Vi ska ha ugnsbakad fisk till middag idag och det passar min såriga strupe. Hoppas morgondagen ska innebära fint väder, mindre smärta och lite lugn och ro. Just nu tycker jag att det är för mycket sjukdom och smärta.
Datan kommer inte att startas om på den närmaste tiden det kan jag lova. Den får bara vila när jag inte är här.
