För en timme sedan somnade Ronja in i min jeep. Vi hade flera mjuka plädar och öppnade upp så hon kunde känna lantluften. Hon sniffade i luften och tittade på hästarna som gick i hagen.
Jag och mannen har gråtit floder och tårar kommer i mina ögon hela tiden. Vi gjorde rätt men saknaden är inte mindre för det.

När vi kom hem gick Nellie och tittade efter Ronja på de plats hon låg på innan vi åkte.
De vet att hon inte är här och är mycket dämpade, så nu gäller det att ösa kärlek över dem.
Men fy fan vad jag saknar Ronja.

Vi har kanske sovit en timme i natt. Ronja kastade upp igår kväll och var mycket vinglig när vi lade oss.
Vid halv tolv kastade hon upp igen och denna gången var det blod. Jag hade då sprungit upp en gång i kvarten då hon verkade ha ont.

Efter det att hon spytt, fick jag henne att somna vi halv tre. Sedan sov vi till strax efter fem.
Då hade hon ordentligt ont och var orörlig i bakbenen, så hon kunde inte gå.
Vi började kolla när olika veterinärer öppnade och kom fram till att vår ordinarie ändå var bäst. Men de öppnar inte förrens halv nio.

Ronja hade ordentligt ont och när jag skulle ta min medicin hittade jag remadyl som Unkas fått vid sin operation. Jag tog en halv och gav Ronja. Hon somnade efter en stund och vi rastade de andra två hundarna. Då vi ätit frukost vaknade hon. Tabletten har gjort att hon inte har så ont längre och nu ville hon ut.
Vi nästan bar henne ut i garaget och hon kunde stappla ut i trädgården.
Hon fick göra allt hon behövde och kunde nästan gå in i huset själv. Nu sover hon och jag är tillfreds att hon inte behöver ha så ont.

Om en stund ska vi åka och låta henne somna in, innan värken sätter igång igen. Vår vet kommer ut i bilen och ger henne sprutan, så vi behöver inte låta henne somna på ett okänt ställe.
Men idag har vi sorg i våra hjärtan.

Dagen är riktigt vårlig och vi fick en underbar hundpromenad innan frukost.
Ronja blev sämre igår och spydde upp all mat hon fått i sig. Hon åt inte upp allt som hon brukar och var lite hängig.
Idag har hon ätit lite och varit lite piggare. Men jag känner att det kan vara nära för henne nu. Så vi känner oss lite nere hela tiden och försöker förbereda oss mentalt.

När en familjemedlem går bort är det som att en del av vår identitet försvinner, och det blir ett vaccum.
Vi är vana att betrakta oss själva som en familj med tre stora hundar. När en försvinner måste vi börja se oss som tvåhundarsfamiljen istället. Men jag har lärt mig leva med sorgen efter Berrie som var en del av mig så länge, så jag klarar väl denna förlust också.

Vi ska vara glada över alla de år vi fått äran att vara med Ronja. Hon har berikat vårat liv. Jag låter henne gå när hon vill.