Sol och vind, men vi slapp vatten idag. Den döda haren invid grusvägen är borta och jag hoppas att räven eller pilgrimsfalken fått sig en god middag.
Nu har vi två härliga dagar med sovmorgon och förhoppningsvis sol.
Jag har ansökt om arbete med att ta hand om alla flyktingar som kommer till vår kommun. Tänkte att de kanske behöver folk med kunskap om administration och erfarenhet. Jag läser om hur mycket hjälp de behöver och då borde jag nog försöka dra mitt strå till stacken. Blev lite fundersam när jag såg på lokalnyheterna att det satt tjugofemåringar och behandlade ansökningarna. Då sollas jag med all säkerhet bort på grund av min ålder, var min första tanke.
Så rätt jag hade i den tanken. Fick nej tack via mail igår. Jag är inte önskvärd och min kunskap är inte värd ett vitten. Därför ska ingen kritisera min attityd till arbetsmarknaden. Vänder den ryggen mot mig så vänder jag ryggen åt den. Jag har det bra som jag har det och tänker inte öda särskilt mycket energi på att leta jobb. Om jag hade bott i t.ex. Frankrike så hade jag varit väldigt attraktiv på arbetsmarknaden och allrahelst i ett sådant jobb som att ta hand om de flyktingar som nu kommer. Men i Sverige är man förbrukad när man fyllt femtio år.
Jag skriver vidare på min bok och det berikar mina dagar. Lev här och nu. Absolut säger jag och tack och hejdå till alla vanliga arbeten. Denna erfarenhet är jag tyvärr inte ensam om och många mår väldigt dåligt av att bli ratade gång på gång. Men våra erfarenhetsår kan de aldrig ta ifrån oss. Jobba ute i arbetslivet tills vi blir sextiofem, jo pyttsan. Hur ska det gå till hade de tänkt sig? Ingen vill ju anställa oss och blir vi utan arbete av en eller annan anledning, så är det kört.
Många steg blev det idag. Har inte bara gått med hundarna i duggregnet, utan även tagit pappa till församlingshemmet där han avnjutit en god middag. Sedan gick jag hem med honom.
Alla i byn som fyller åttio eller nittio blir bjudna på middag det år de fyller jämt.
Jag var faktiskt lite mallig över att ha en pappa som fyller nittio år. En som är helt klar i huvudet men har svårt att gå. Hellre det än tvärtom.
Jag älskar min pappa och går gärna massor av steg för hans skull.
Ofta när jag satt mig med mina knäckemackor vid datan ,efter dagens olika bestyr funderar jag över allt som skett under dagen. Ibland kan jag känna att jag borde ha hunnit med mer av alla måsten. Fast det är ju rätt löjligt då det egentligen inte måste hinnas med just precis denna dag. Andra dagar är jag så förbaskat nöjd med allt jag gjort.
Mitt liv består ju av att ta hand om tre stora hundar, vilket betyder omsorg och motion. Sedan har jag min gamla pappa som behöver mer och mer hjälp ju äldre han blir. I morgon ska jag rulla honom till församlingshuset som bjuder på middag. Han fyller nittio år i december och då ska vi också bjuda på kalas hemma hos oss. Nästa år ska vi gå över till kommunens hemhjälp då den privata börjar bli väldigt dyr. Då ska jag inkludera ledsagning minst en gång i månaden. Det har den privata hjälpen struntat i och jag tror pappa gärna vill komma ut mer.
Oftast är jag nöjd med mina dagar. Idag är jag det. Vi har varit ute i en solig höstdag och hundarna har njutit lika mycket som jag. Pappa har fått tidning, lämnat in lotto och dagens dubbel. Hans stora nöje vid denna ålder. Vi har pratat en stund och kunnat vara lite far och dotter en stund. Inte bara hemhjälp och åldring. Jag har även hunnit stryka flera av mannens skjortor, tagit om hand om tvätten.
Men stopp …. jag har nog glömt bort mig själv lite grann där. Förutom yogan och meditationen i morse, har jag inte gjort något bara för mig. Känns det igen? Trodde väl det. Får bli en annan dag då.
Svisch så var sommaren ett minne blott och nu är hösten också snart slut. Just nu lyser hela naturen som guld och det är vackert. Men inte länge till för vintern är bakom hörnet. Jag försöker tycka om alla årstider, men tyvärr så gör jag inte det. Inatt drömde jag att vi körde genom snön söderut mot varmare trakter. Kanske ett önsketänkande från min sida.
Det är mörkt på morgnarna och svårt att vakna. Jag är fruktansvärt trött hela tiden. Undrar om det finns något som heter hösttrötthet? Vårtrött har jag varit ibland, men aldrig såhär trött någon höst.
Det är mycket som sker ute i världen just nu och även i Sverige. Ibland orkar jag inte läsa eller se på nyheterna. När ska det bli bättre istället för sämre? Just nu känns det som aldrig. Vi människor verkar bara vara som brickor i politiska spel.
Därför tittar jag på mina fina hundar och är så glad att de finns. De gör att jag orkar ta mig genom vintern och allt som sker.
Ingen större aktivitet hemma hos oss. Efter morgonens rastning och frukost, tog hundarna sovmorgon.
Jag har tagit hand om tvätten och gjort min yoga.
Får väl bädda sängen senare då. Nu blir det datajobb och en stund i biblioteket.
Ska rensa bort onödiga saker från hyllor och askar.
Det ser ut att bli en mulen dag efter att ha haft riktigt soligt igår.
Vilket härligt väder det blev av den kyliga morgonen. Vi njöt av våra promenader. Unkas träffade en labbeblandis Smulan, som han är mycket förtjust i. En lyckad dag med andra ord.
Jag började morgonen med att rulla pappa upp till vårdcentralen. Han skulle ta prover inför sin årliga läkarbesiktning.
Ryggen känner av dagens strapatser. Men nu får jag vila tills hundarna ska ha sin mat.
En öl om dagen ska enligt forskarna göra en yngre, så just nu sitter jag och föryngrar mig. Trevligt råd tycker jag.
