Gräset är mest grönt fortfarande, men hundarna tycker det är spännande med det lilla vita. Fåglarna flockas kring de bollar jag hängt upp i trädet. De har inte så lätt att hitta mat nu. Ska be mannen köpa en frömatare också.
Jag försöker att låta hundarna vara ute i trädgården när det är ljust. Mörkret kommer så fort om dagarna nu och jag njuter av att stå ute.
Mannen var över bron igår för en shopping tur. Vi behövde fylla på förråden. Skåningar har en stark tradition att handla i Danmark och bron förstärker det. Men det var otroligt mycket poliser vid gränsen. Poliser som vi behöver för att lösa brott, står och kollar pass.
Om det behövs gränskontroll, borde det anställas speciella kontrollanter istället. Då kan människor få jobb och polisen göra det de är utbildade till.
Jag har funderat fler gånger på vad som egentligen hände när jag skulle operera min fot. Allt gick enligt vanlig procedur inför det hela och jag fick bråka med ett korkat sjukvårdsbiträde, som propsade på att jag skulle sätta mig på sängkanten så hon kunde tvätta mig. Men jag hade fått tillsägelse att inte röra på min fot och var så pass klar i huvudet att jag kunde avstyra hennes begäran.
Före operationen fick jag varken äta eller dricka och tungan satt fast i gommen på mig. Jag hade svårt att svälja och mådde skit. Klockan 15.00 rullades jag ned till operationen och ganska snart blev jag lyft över på en smal bår. Operationspersonalen kom in och var väldigt trevliga. De skojade och försäkrade mig om att allt skulle gå bra. En bedövning skulle läggas i ryggen och jag tyckte att det lät bra för det kändes lite obehagligt att bli sövd. Jag blev sövd då jag opererade mina hälar i tonåren och mådde så illa efteråt.
De hjälpte mig att sätta mig upp och bad mig krumma med ryggen. Någon tvättade av mig och det kändes kallt och sedan ett nålstick. En sköterska frågade mig om det gick bra och jag svarade att allt var ok. Sedan kände jag som om någon körde in ett rör i ryggen på mig och det gjorde ont. Det sista jag hörde innan jag slocknade var: ”Hon ramlar!”, och kände att jag föll framåt.
Jag vaknade upp i uppvakningsrummet och två helt underbara sköterskor gav mig vatten och pratade vänligt med mig. Foten var i ett slags paket och de sade till mig att ligga still.
Nu kommer det som för mig känns otäckt. Jag vet att när man får bedövning i ryggen så är man vaken under operationen, men bedövad i nedre delen av kroppen. För att vara säker kollade jag upp det hela på internet och visst hade jag rätt. Men jag var helt borta hela tiden och vet att mannen fick samtal hem när operationen var klar. Då var klockan 24.00 på natten. Timmarna från 15.00-24.00 är helt svarta för mig. Jag har ingen dröm eller känsla av att jag sov eller någonting annat. Det skrämmer mig och jag mår inte bra av händelsen.
Jag var inte där och hur kunde jag vakna så tvärt. Efter en sömn brukar man sakta vakna och bli klar över var man är. För mig var det bara som tjoff och så var jag vaken. De kanske fick söva mig ändå och det var därför allt blev så konstigt. Det jag läste mig till är att man kan få ett blodtrycksfall och svimma vid ryggbedövning, och det var väl som hände mig. Så frågan är om jag låg avsvimmad i flera timmar eller vad hände?
Första dagen med minusgrader i södra Sverige, men ingen snö än så länge. Är det bara jag som tycker att snön kommer lite väl tidigt i år? Vissa vädergubbar har ju flaggat för att det kommer att bli en kall vinter med mycket snö. För oss här nere var det länge sedan vi hade en snörik vinter. Återstår att se hur det blir.
I morgon går USA till val och på onsdag har de en ny president. Jag hoppas verkligen inte att teflongubben vinner för det kan bli väldigt ödestigert för hela världen. Republikaner är ju kända för att vara skjutgalna och det räcker med krig och förstörelse nu. Jag tänker inte sitta uppe och titta på valet utan det får bli en nyhet på onsdag morgon.
Just nu kom Unkas in och tyckte att det var dags för fika, men jag sade att vi väntar en stund till och då lommade han iväg till burspråket. Ska väl spana på grannarna en stund.
Kuma sover i vår säng och brummar när man rör honom. Han har satt upp skylten ”stör ej”. Man kan absolut inte anklaga honom för att vara speciellt morgonpigg.
Men de ska få vara ute en stund efter mitt fika och det kommer att göra dem gott. Jag klarar att gå utan kryckor nu, men gången blir lite vaggande och ryggen tar stryk. Därför går jag mest med kryckorna än så länge. Det är en bit kvar tills jag kan gå riktigt. Svullnaden har gått ner rätt bra och jag hoppas att foten snart ska se normal ut.
Det har regnat och regnat hela dagen idag. Mörkt ute och vi blir så trötta allihop. Hundarna sover och enda gången det var lite fart på dem var när de fick sin middag. De blir glada efteråt och busar en stund. Men idag var den stunden extra kort. November är en tråkig månad. De pratar om snöoväder i Sverige och våra vattenmagasin blir bara påfyllda. Höjer de elpriserna här nere blir jag förbannad.
Jag har varit duktig idag och våttorkat i köket. Alla skåp och bänkar är rena och fina. Det är samtidigt en test för hur mycket foten orkar. Idag behövde jag endast en paus och även om foten värkte så kände jag att den klarar mer än förra lördagen. Den dagen den inte värker ska jag utöka min torkning till hela sovrummet och sedan bygger jag på ju mer jag klarar. Nu kör jag grovköket, köket och köpmansbänken i sovrummet.
Så förresten att en krögare i vår huvudstad håller på att bygga om sin restaurang och lämnar det koncept han tidigare haft. Han ska bygga i gammal anda, vilket betyder att det blir i en stil från förr. Inget självplock eller vitt. Nu blir det mörka träslag, sammetsdraperier och serveringspersonal i fina uniformer. Nostalgi i stora mått. Själv kör jag också med nostalgi idag.
För tre månader sedan var jag nyopererad i min vänstra fot och mycket omtumlad. Jag hade inte en enda aning om vad som väntade mig. Just idag fick jag mitt första gips och mina nätter blev en kamp, då jag måste lära mig att sova på rygg. Min lycka var när jag fick komma hem efter fyra dagar och träffa hundarna. Tyvärr, hade min pappa hamnat på sjukhuset precis då och vi körde förbi och hälsade på honom.
Pappa ringde nyss och berättade att han varit i Trelleborg för att röntga sina lungor. Där hade han turen att stöta ihop med en granne från byn. Han var så glad över att träffa en bekant. Nu när jag kan gå hyfsat ska vi åka och hälsa på honom och jag längtar. Vi går ju båda två i väntans tider på att han ska få komma till byn igen. Hoppas att han får det som födelsedagspresent. Då ska jag träna på att gå de femhundra metrarna till äldreboendet. Jag vill ha pappa i närheten av mig och han vill komma till byn och sina bekanta.
Jag har blivit starkare i foten och nu har jag inte lika ont på nätterna då jag gått på dagen. Därför försöker jag gå mer för varje dag. Nu undrar jag var jag är om tre månader till? Då går jag kanske helt på egen hand med en hund i koppel?
Det är fredag idag och dagen före Allhelgona helgen. Detta år kan jag inte gå bort till minneslunden och tända ljus. Det kommer jag att göra här hemma. Men visst är det vackert med alla ljusen på kyrkogården?
I morse var det frost i gräset och luften var lite krispig +2 , men solen värmde skönt. Unkas sprang runt mig inomhus och verkade ha ont i magen. Därför tog jag ut hundarna i trädgården direkt efter frukost. Men han verkade inte speciellt nödig och var den förste som ville in, men då jag skulle tvätta mig började han jaga runt igen. Jag öppnade till trädgården och han gick ut direkt. Allt för att slippa få något inomhus som jag inte ville ha.
Vet inte om han gjorde något och när han kom in stängde jag. Lite väl kallt att ha öppet någon längre stund. Nu har han lagt sig och sover efter att ha lunkat en stund. Hoppas hans mage lugnat ner sig, för jag tror att det är den som krånglar. Han har en förmåga att äta saker ute och kan ha fått i sig något i morse när mannen var ute med hundarna. Man blir så orolig när ens djur visar tecken på att inte må så bra. De kan ju inte säga var de har ont eller varför de inte kan ligga still.
Jag avvaktar nu och hoppas att lille Unkas ska må bättre ju längre dagen lider.
Idag fick vi en stund med sol och jag skyndade ut i trädgården med hundarna. Unkas och jag hängde upp vinterns första talgboll i trädet.
Kuma sprang runt till andra sidan. Han hade väl lite utkomster att uträtta. Men återkom rätt snart.
Alltså har jag gått ute för första gången sedan i början av augusti. Det kändes magiskt. Unkas tittade förvånat på mig. Men nu börjar det bli mörkt ute och jag är glad att vi passade på när det var ljust.
