Frukost snart uppäten och mannen hemma. Då brukar det hända något.
Skrapning av fönster i uterummet och sedan målning av desamma. Passar hundarna bra för då är de med ute i trädgården.
Jag sitter trånande i biblioteket och tittar ut på folk som går förbi. Där kom två kvinnor med en lös hund. Det är tydligen inte deras för de stannar alla som de möter. De har tydligen hittat en hund som smitit. Den har ett fint täcke på sig och verkar vara en glad prick. Hälsar på de två hundar som kommer.
Hundägarna tar med sig smitaren och jag hoppas att de vet var hunden hör hemma.
Jag fortsätter med att lösa ett korsord jag hittat.
Vem är det som tittar på alla dessa lekprogram som visas i tv? Undrar om särskilt många är roade av att se olika artister gissa på låtar, musik och sådant? Jag tycker att det är urtråkigt, även om det i många fall är artister jag tycker om.
Varför kan inte tv göra rena shower där artisterna får sjunga sina egna sånger och utöva sin egen musik. Jag blev glatt överraskad då svt1 visade fyra program där några av våra svenska artister fick sjunga på Apollo Theatre i New York. Man fick följa hela processen när de övade med en kör och även gjorde någon egen grej i staden. Sedan kom själva uppträdandet som var grädden på moset. Så bra dessa avsnitt var.
Jill Johnson har i två säsonger bjudit in olika artister till Nashville, USA och dessa program har blivit omåttligt populära. Program som ”Så mycket bättre” och ”Stjärnorna på slottet” är också populära. Artister får visa sidor av sig själva som vi andra inte visste något om och även sitt artisteri.
Niclas Strömstedt har visat att man på ett lågmält och intimt sätt kan göra bra program, där våra svenska artister får berätta och uppträda på ett naturligt sätt. Så varför håller man på med program där artister bara flamsar runt och sjunger andras låtar, även de som inte kan sjunga ska vara med. Sådant hör väl hemma på privata fester där man i goda vänners lag gör bort sig på olika sätt.
Kanske inte viktiga synpunkter i dagens samhälle, men detta är min blogg och där skriver jag det jag vill. I övrigt vill jag önska alla en fin fredag. Mina tankar går till alla de som lever frivilligt ensamma eller inte. Kram på er.
Det har ju varit väldigt populärt att följa devisen om att fånga dagen, vilket i stort sett betyder att ta tag i alla saker som ska göras. Eller har jag uppfattat allt fel? Det kanske betyder att fylla dagen med sådant som får en att må bra? Så är det nog, men hur många har verkligen tid med det? De flesta har en massa måsten som ska göras och därtill arbete, där man tillbringar största delen av dygnet. Hur bra kan man fånga dagen med sådant som får en att må bra då?
Nu när jag sitter väldigt fast i mitt hus, har jag en annan tanke som jag börjat anamma. Släpp dagen! Låt den flyta på och försök vara glad åt alla småsaker som sker. Att känna att dagen måste fyllas av meningsfulla saker, får åtminstone mig att bli stressad. Hur ska jag åstadkomma det när jag inte får röra mig särskilt mycket? Nej, det fungerar inte utan jag släpper dagen och låter den bli som den blir.
Dagen har sin gång och det får vara bra med det. Hittar jag något intressant att läsa eller titta på, får det ta den tid det tar. Jag måste inte kompensera med att göra något nyttigt efter det. Det enda jag planerar in om dagarna är tiden då hundarna ska få sin middag. I övrigt släpper de också dagen hela tiden. Idag har de sovit den mesta tiden och det är väl precis det de kände för att göra. Andra dagar är de ute i trädgården eller inne hos mig i biblioteket och vill ha min uppmärksamhet på olika sätt.
Mina hundar har lärt mig att släppa dagen och bara vara.
Om en vecka ska jag till läkaren igen och då hoppas jag att få börja träna på att gå. Det är lite nervöst varje gång.
Jag tittade ut i trädgården nu på morgonen och trädet i hörnet har röda bär.
När jag reser mig upp och ska gå från fönstret, kommer Unkas lunkande runt hörnet. Han ska fram till staketet och spana. Men han blev inte kvar där länge.
Jag ska stänga dörren ut nu för det är endast +10 ute idag och solen gömmer sig bakom molnen.
Det är folktomt på gatan i dag och alla håller sig inomhus. Unkas protesterade i morse när mannen skulle ta ut hundarna på morgonpromenad. Det är skönare att ligga på sängen och sova.
Igår kväll blev Unkas så sum och vi var riktigt oroliga. Hade han ätit något olämpligt, eller vad var det med honom?
Ingen feber eller dreglande så det var inte orsaken. Tror han busat med Kuma och fått sig ett nafs någonstans. Känslig som han är så blev han rädd för brorsan.
Det ger sig efter någon dag. Men jag är trött idag då Unkas sovit tätt intill mig inatt. Det blir så varmt och jag har svårt att hitta en bra ställning för foten.
Tittar mig i spegeln och ser en blek kvinna med ögon utan glöd. Håret hänger alltför långt ner på ryggen och känns glanslöst.
Jag skulle behöva en riktig makeover. Hela jag känns plufsig när jag inte får röra mig som jag brukar. Saknar frisk luft och att gå promenader. Nu känns det som att jag säckat ihop efter alla dessa veckor hoppandes och hasande fram.
Min brutna ankel har tagit över mitt liv och hela jag protesterar.
Har lagt in lite som ska säljas efter utrensningen från farmors lägenhet. Nu ska fler saker fotas och läggas in. Det är sådant varken hon eller vi vill eller har plats för. Svårt att veta vad man ska ta betalt så en del saker ska jag kolla upp värdet på. Men inte idag och jag vet att mannen kommer klaga på att jag inte gjort det. Jag som har all tid i världen och inte har något att göra hela dagarna. Det är kanske det som är problemet.
Någon som vill ha ett överkast kan gå in på tradera och buda.
När mannen kom hem igår var rödhaken borta. Han finkammade uterummet utan att hitta någon fågel. Börjar tro att den lilla fågeln tar sig in i uterummet när det är dåligt väder och vet hur den ska hitta ut. Vilken liten luring!
Idag är det sol och Unkas och Kuma har varit ute en stund. Jag har haft en jobbig natt med värk i foten. Men en fjärdedel morfintablett och jag kunde somna tillslut. Jag försöker undvika att ta starka tabletter, men ibland måste jag.
Idag är en ny dag och jag har inte ont. Får göra övningarna försiktigt bara. Tog kanske i för hårt igår?
Alla har vi vår verklighet med ontar och jag är inte den som har det värst. Men när man lever med en viss värk hela tiden, så är det svårt att bortse från den. Men det är inte så att jag ojar mig dygnet runt, utan istället bryr jag mig om annat som känns viktigare.
Det är djuren jag syftar på, som inte kan tala om hur de har det. Jag vill vara en av deras röster.
Har precis gett hundarna mat och skulle öppna dörren till uterummet,så att de kan gå ut. Då får jag se en liten rödhake på golvet under bordet.
För några veckor sedan var det en i uterummet och den försvann. Men mannen klagade på att det var fågelskit i uterummet och att det var mer för varje gång han gick ut där. Nu är jag rädd för att den lilla fågeln varit där länge.
Ringde till mannen som skyndar sig hem. Han måste hjälpa fågeln ut. Den verkar inte matt och det kan bero på att vi har vatten i brunnen och det är insekter i uterummet. Men jag vet inte om rödhakar övervintrar i norr eller flyger söderut. Så nu måste den få en chans att hitta dit han ska.
Min nionde vecka med bruten fotled har startat och det är den andra veckan utan gips. Jag har vant mig vid att inte ha gips och tillvaron är mycket smidigare. Jag tränar regelbundet varje dag och det som är svårast är rörelserna i sidled. Tar tar emot och gör lite ont eller lite, det gör väldigt ont ibland och jag vet inte hur mycket jag törs tänja. Det är väl den svåraste biten i detta. Något annat jag reflekterat över är att som patient får man inte veta vad som händer med skadan och i mitt fall foten. Jag upplever ju att det knäpper till inuti den och lite andra fenomen som jag inte har en aning om vad det är. Det hade varit nyttigt att få veta vad som händer under läkningen och hur tuff jag kan vara i min träning.
Jag har fått ny tid för röntgen och undersökning nästa vecka och gissa om jag kommer att fråga en massa då. Sist sade läkaren att allt läkt som det ska och är det fortsatt bra, måste jag veta hur jag ska träna i fortsättningen och om jag ska tänja trots att det gör ont och tar mot. För det känns som att jag har ett band tvärs över foten som inte är speciellt töjbart. Hoppas att svullnaden går ner ännu mer snart. Jag är väldigt svullen vid ankeln fortfarande och det är där det stramar som tusan.
Funderar även på vad för slags skor jag ska kunna ha om och när jag får börja stödja på foten. Det hade varit toppen att få gå ute, om så bara en kort bit. Snart har de tio veckor gått som de sade att det skulle ta innan jag ens får stödja på foten. Så nu hoppas jag att min rehabilitering fortsätter framåt med nya rörelser och steg.
Från att ha sett ut såhär:
Med gipsad fot:
Till att stygnen är borta och även gipset:
Ärren är bara röda idag, utan sårskorpor och stödstrumpan har gjort att svullanden vid tårna har lagt sig.
Det har tagit tid och tålamod, men det går sakta framåt och jag ska villigt erkänna att ibland blir jag otålig. Men läkning tar tid. Att jag kommer att bli återställd är det jag måste tänka på. Det hade ju kunnat bli så att jag aldrig kunnat gå på foten igen. Kanske har jag en skyddsängel som ser efter mig?
