Låt mig få presentera undertecknads vänster fot helt naken utan gips.
Jag kör med svart gips nu också då det känns lite tufft och är praktiskt. Smutsen syns inte.
Vi var upp till pappa en stund innan vi åkte hem. I morgon ska jag vara med på vårdsamtal och jag vill veta hur pappa tänker.
Mannen var in och hämtade Unkas som har tid för kloklippning hos veterinären klockan sex.
Sedan ska vi alla få middag och ta kväll.
Jag har både sett fram mot idag och varit nervös inför läkarbesöket. Foten ska röntgas och då visar det sig hur bra allt läkt. Jag är både ledsen och arg då ingen läkare berättat vad de gjort med min fot. Ingen sökte upp mig efter operationen och jag har ingen aning om vad som händer härnäst. Det enda sjuksköterskor sagt till mig och sjukgymnasten sagt är att det kommer ta tio veckor. Så därför räknar jag ned varje dag och vecka. Därför är jag nervös inför att träffa en läkare idag. Eftersom jag svimmade av innan operationen har jag inte träffat läkaren som opererade mig. Ärligt talat känner jag mig försummad.
Något positivt har ändå hänt och det är att farmor fått permanent boende. Nu kommer hon tillbaka till byn och vi kan äntligen planera för hennes flytt. Hon får ha sina egna saker hos sig och vi får närmare när vi ska hjälpa henne. Men nu blir det extrajobb för mannen igen och jag som hade hoppats att allt skulle lugna ner sig. Det är i alla fall övergående och det blir nog bra tillslut.
Men denna höst ska vi härda ut och även vinter. Veckor går fort och snart börjar träningen med att gå på foten igen. Så vill jag se det i alla fall.
Onsdag och jag känner mig lite vilse i pannkakan. När jag vaknade i morse hade jag för mig att det var helg och nu går klockan super fort för mig. Tiden bara rusar fram. Det beror kanske på att jag håller på att trappa ned med tabletterna som ju är rätt starka. Har valt att ta den starkaste till natten så att jag kan sova bra. Men sedan är det Alvedon som gäller och morfintabletterna försöker jag att inte ta. Igår gick det bra, men jag är införstådd med att det kan bli bakslag någon dag.
Jag ringde till sjukhuset för att höra hur det är med pappa och de har skickat ett meddelande om att de vill ha en vårdutredning angående honom. Jag får vara med per telefon, även denna gång. Jag vill inte att de kör över honom och höra vad han tycker om sin situation. I morgon ska jag ju röntga foten och träffa läkaren efteråt. Nytt gips och borttagande av stygn står visst också på agendan. Då ska vi passa på att träffa pappa.
Det känns inte bra att vara fast här hemma då jag skulle behöva vara vid min pappas sida. Utan mannen hade jag aldrig klarat av det hela. Han har varit och är min förlängda arm utanför huset. Nu har farmor fått permanent boende här i byn så det blir extra jobb för mannen. Jag skulle så gärna hjälpa till men nu går ju inte det. Tur att pojken är stark och hjälper till. En ny fas i våra liv är just på väg att starta.
Jag kan bara konstatera efter en och en halv vecka med i princip endast datorn som enda underhållare, jag är hyfsat trygg inom mina väggar. För därute finns alltför många idioter som egentligen inte borde vistas utomhus bland andra människor. Jag skulle gärna vilja vara stålmannen för en dag och se till att de som våldför sig på andra människor,djur och andras ägodelar får sig en ordentlig tankeställare.
Det har gått så långt att jag kan tänka att här sitter det en äcklig djävla sjuk människa och gottar sig , smaskar sig om munnen och har sjuka tankar, när en söt liten tös dansar framför tv:n eller en hund blinkar med stora bruna ögon. Facebook har medvetandegjort mig att det finns så mycket sjukt och elakt i världen. Som filmer där någon eller några slår en hund medvetslös, för att sedan bryta av hundens ben. Min ilska vid åsynen av detta kan inte beskrivas. När människan inte har respekt för något levande alls blir min beslutsamhet ännu större. De kommer aldrig få vinna.
Töserna som blivit bortrövade av unga kåta idioter ska en dag få chansen att ge igen. De djur som misshandlats och dödats ska få sin hämnd. Nej, jag tänker inte ge mig ut klädd som någon superhero och begå hämnd. Men ser jag något eller någon bli utsatt för något kommer åtminstone inte jag bara titta på. Jag tänker väsnas så det hörs ända till Kiruna och en app jag tänker ladda ner i min mobil är polissirener. Jag kommer använda alla medel jag kan hitta på för att skrämma bort de eller den som förgriper sig på andra levande varelser.
Så ni bilbrännare, terrrorister,våldförare,kvinnofridstörare, djurmisshandlare akta er för jag är inte ensam om min ilska och inte ensam om att låta er fortsätta. 
Andra veckan hemma och jag håller på att trappa ned på värktabletter. Igår var det inte en bra dag för mig. Denna förmiddag har det gått bättre och foten håller sig lugn.
Men jag har börjat växa ur gipset. Det är lite för stort.
jag kan få in handen mellan gipset och benet.
Dags för lite lunch då.
Inne på vecka nio och redan less. Jag längtar ut och att få röra på mig. Hundarna tittar på mig och undrar varför inte jag följer med ut i trädgården. Jag sitter i dörren och suktar som bara den.
Trappstegen är för höga och nu räcker det med skador. Men det är inte roligt detta.
Jag har en man som är ett tekniskt geni, men vissa saker blir det helt stopp på.
I lördags tillverkade han en jättefin gåbock åt mig. Något som gör mig mer rörlig här hemma.
Men igår bytte vi lakan i sängen och att trä på påslakanet på täcket klarade han inte. Men det fixade jag sittandes på min fina pall /gåbock.
Jag vet så mycket men kan så lite, jag träffar så många men känner så få.
Lars Ek
Unkas hade nog önskat att jag blev frisk nu. Han vill gå på långpromenader och jag är lika sugen på det. Men får hålla mig inomhus ett tag till.
Mannen har tillverkat en gåbock och nu tar jag mig fram som den värsta racerföraren. Det är mycket stabilare och snabbare än kryckorna. Förutom det så kan jag tippa omkull den och få en jättebra pall till foten. Kan även sitta på den om jag blir trött. Vilket jag blir lite då och då.
Ny vecka i morgon och då ska jag till läkaren på undersökning.
Pappa blev som väntat inlagd och vi bestämde oss för att köra in till Malmö och hälsa på honom.
Jag kan ju inte hoppa på kryckor så länge, så vi lånade pappas rullstol. Tur var väl det för de hade flyttat hela avdelningen till en annan byggnad. Åh
Efter lite luskande hittade vi rätt och kunde ta oss inomhus från duggregnet. Det var en glad pappa vi träffade och när han fick två tidningar blev han ännu gladare. Nu ska han utredas om varför han inte kan gå på höger ben. Han tyckte det var ett bra rum han hamnat på och känner sig omhändertagen.
På väg hem stannade vi till och hämtade posten vid farmors lägenhet. Sedan en sväng till Ica och tog ut Ica-kortet. Nu snickras det i garaget och jag vilar mig.
