Det började nog regna vid 17.00 och sedan har det fortsatt. Jag hoppade bort och drog igen altandörren. Ingen vill vara ute i detta väder.
Nu är pappa dålig igen och mannen har ringt ambulans eftersom han inte kan gå. Höger fot pekar utåt och han verkar lite borta. De får ta in honom på undersökning och jag är glad att mannen är där, för man kör inte över honom så lätt.
Men nu känns min fot som en blytyngd och jag kan inte göra ett skit. Bara att vänta tills mannen kommer hem igen.
Har laddat ner alla foton från kameran till datorn och tittat genom dem. Man tycker att över 200 foton är mycket, men när man titta på dem så är det inte det. Tog väl inte så många kort då detta var andra gången vi körde Frankrike. Det börjar kännas lite hemtamt nu och just Medelhavet är ju i stort sett bara stränder. Sand som sand eller hur? Atmosfären kan man ju inte fota så bra. Men visst var det en hel del magiska kvällar och på en månad händer det en hel del.
Egentligen skulle jag börja dra ned på tablettdoserna på söndag, men jag har börjat idag. Blir så trött av dem och vissa stunder känns det som att jag har bomull i huvudet. Unkas går med mig var jag än ska och så försiktigt som att han vill mana mig att ta det lugnt. Kuma har börjat vänja sig vid mina kryckor och ligger still när jag passerar honom. Jaja, det återstår nio veckor till med kryckor och gips. Mitt kusinbarn som råkade ut för en liknande olycka några veckor före mig, har fått en så käck stövel att ha utanpå gipset. Fast hon kanske inte har gips fortfarande utan något annat som gör att stöveln är nödvändig? Ska fråga om det. Jag följer henne då jag säkert kommer att få gå genom det hon gör. Två olyckssystrar som skuttar fram i livet just nu.
Det ska bli så skönt att få ha mannen hemma ett par dagar nu. Vad kan jag säga första veckan avklarad och bara resten kvar. Fick kallelse från ortopeden och ska dit på torsdag, för röntgen av foten, borttagning av stygnen, nytt gips och läkarbesök. Ska bli spännande och höra vad han/hon har att säga.
Jag har konstaterat att jag inte är en bra patient. Att vara beroende av andra i vardagen är en jobbig omställning. Det som är min grej är att vara lyhörd och hjälpa andra. Det är jag som ska rusa runt och hjälpa de som behöver hjälp.
Små saker blir jobbiga, då jag inte kan lösa dem själv. Tre trappsteg blir till en stor mur när ett ben är obrukbart.
Halva natten har jag försökt lösa problemet med att ta mig uppför tre trappsteg. Jag har inte kommit på det ännu, utan det blir nog till att använda baken.
Det är nämligen så att jag måste hämta ut mitt Ica-kort i helgen. För när det är gjort och vi har satt in pengar på det, kan pappa handla sin egen mat med hjälp av hemtjänsten. Det största problemet är dessa tre trappsteg. För allt det andra är a pice of cake.
Jag klarar allt i mitt huvud, men inte fysiskt. Något blev ju helt fel här. Det är ju jag som ska stödja och stötta. Hmmm…
Ja, här ligger vi och har det bra. Mannen har åkt till jobbet och vi vaktar mamma. Som tur är har hon fattat att det inte är någon idé att stressa på morgonen. Hon ska ju ingenstans ändå.
Dagarna går och jag gör lite datorjobb varje dag. Nu kan jag bara vänta på besked från de jag skickat frågor till. Så jag lutar mig tillbaka ett tag.
Jag blir trött, väldigt trött av medicinen jag äter varje dag. Men försöker att bita ihop och hålla mig vaken så mycket det går. Små powernaps måste jag ta.
All sympati jag får av många människor, värmer och piggar upp mig. Det gör att smärtan i foten lättar. Jag är ju ändå på väg mot bättring.
Om en vecka ska jag byta gips och röntga foten. Lite nervös är jag, då jag vill att läkningen ska gå bra. Vilken färg det blir på gipset återstår att fundera på.
Jag har varit ledsen idag och gråtit en skvätt. Kanske är det tabletterna som gör mig mer känslosam eller så gjorde vissa ord väldigt ont? Men hundarna känner av mig och har varit extra keliga.
Har nyss ätit min middagsbaguette, som mannen så snällt gör i ordning till mig varje dag. En baguette till frukost och en till mitt på dagen. Ett ägg och smoothie står också på bordet när jag stiger upp. Vi har börjat få in en rutin som gör att jag inte behöver hoppa runt alltför mycket om dagarna. Ska ju hålla mig i stillhet så mycket som möjligt. Slumrade till en stund här på stolen och det gjorde mig gott. Tror tabletterna mot värken gör mig extra trött.
Men fy vad jobbigt det är att hoppa omkring så fort jag ska göra något. Detta är ändå första veckan och det återstår en del veckor att hoppa runt. Jag hoppas ju att läkarna spikat ihop min fot så att jag ska kunna gå på den tillslut. Tänker på dem som inte har den förutsättningen, utan har en framtid då de måste ta sig fram med hjälp av någonting. Livet hamnar i ett helt annat perspektiv när man råkar ut för något som jag just gjort.
Hundarna har vant sig lite grann med att jag är långsam i mina rörelser nu. De förstår att jag inte är riktigt frisk och visar hela tiden att de bryr sig. Mina bästa vänner.
Idag har vi haft två regnskurar som hindrat hundarna från att vara ute, men nu verkar himlen vilja vara blå igen så dörrarna står öppna.
Jag tänker tanka ned bilder från min kamera och sortera dem i en mapp. Sedan ska jag skriva om vår resa. Det känns som många månader sedan vi gjorde den och ändå är det endast några veckor sedan.
Tyvärr kommer det att dröja innan vi kan gå ute på våra härliga promenader.
Första dagen flöt på bra men jag var rätt slut på kvällen. Var trött i armarna av att hoppa runt på kryckorna och kände att min kropp behövde vila. Satt största delen av dagen i biblioteket vid datorn. Nu är jag glad över att ha Facebook och kan ha kontakt med vänner runt om i världen.
Läste genom beskrivningen om vad läkarna gjort med min fot och ankel ännu en gång, och de har i princip byggt nya fotknölar och skruvat ihop de delar som var hela. Plockat bort trasiga benflisor och fyllt ut med plattor och annat som jag inte riktigt vet vad det är. Kanske något slags plastic padding för människor. Sen kunde jag läsa mig till att de fick söva mig. Det fungerade inte med ryggmärgsbedövningen. Kanske för att jag svimmade av eller så var det något annat.
Har räknat ut att v41 är sista veckan med gips och sedan börjar träningen med att gå igen. Så först i oktober kan jag börja träna med hjälp av sjukgymnast. Just nu är jag så glad att mina tår inte är så svullna längre och att jag kan vifta med dem.
Just nu måste jag fortsätta hoppa runt för att få bort värken i alla andra muskler. Säkert träningsvärk som beror på att jag använder muskler som jag annars inte brukar. När jag tränat upp dem så att jag blir starkare kommer det bli lättare att hoppa runt. Någon rullstol hade jag inte tänkt hyra av hjälpcenter, utan om jag behöver komma till posten eller så kan vi låna pappas till den turen.
Nu er jag också om en mild höst, så jag kan ha öppet ut till trädgården hela dagarna. Underlättar att inte behöva öppna och stänga hela tiden. De kan rasta sig själva och mår så bra av att ha friheten som trädgården ger.
Jag rullades in på en sal på ortoped 1 och fick en ny fin säng. Fruktansvärt trött och med tår som börjat svartna. Skenan de satt in efter operationen fungerade inte så bra. Fick bandaget uppklippt och beordrad att hålla mig totalt stilla hela natten. Det blev en natt av korta slummerperioder och oro, även denna natt var en tant som tjoade så fort hon hörde ljud. På en sal med minst fyra stycken personer som har opererats eller ska opereras är det alltid någon som behöver ha hjälp med något. Jag hade fått kateter insatt så den biten slapp jag, men smärtlindring behövde jag med jämna mellanrum.
Morgonen efter forslades den skränande tanten iväg till sitt boende och en ny betydligt stillsammare dam intog platsen. Mina dagar på hotell MAS förflöt med matintag ,lite knaprande av tabletter och gissa om jag drack vatten. Jag var hur törstig som helst. Dagen efter blev jag körd till datormogarafi och sedan gipsning av foten. Med mitt fina svarta gips kunde jag börja röra mig.
Sedan kom kryckorna och jag blev av med katetern. Jag njöt av färden hem och att få sova i min egen säng. Nu fortsätter kampen mot tillfrisknandet.
