Nu tycker jag att tiden rusar på igen. Vissa månader går i en rasande fart medan andra segar sig fram och verkar oändliga. Jag kommer ihåg tiden februari-maj då allt tycktes vara en lång väntan på olika saker. Vi hittade ju vårat hus rätt fort verkar det som när man läser hur lång tid andra tagit på sig. Nu brukar vi inte vela utan känns det rätt så slutar vi där. Sedan blev det en väntan på att säljaren skulle godta vårat bud. En notarie kontaktades och tid bokades för ett första möte.
Där satt vi sedan i Vias plage och det blåste mest varje dag. Sand överallt och Mr J blev sjösjuk vid stormen Inez som drabbade oss. Äntligen landade vi i maj och nu började fler campingar att öppna. Vi hamnade i lugnet och äntligen kunde hundarna ligga ute på dagarna. Så fick vi äntligen ett datum hos notarien för den slutliga påskriften av kontraktet. Det var trivsamt i Capestange och då drabbades vi av en stor sorg. Vår älskade Unkas blev dålig och det var så illa att han fick somna in. Endast en vecka innan vi fick nycklarna till huset.
Sedan vi kommit hit har dagarna varit fyllda med massor av jobb. Mitt i glädjen över att vi fått huset, dog min pappa och även om jag visste att han ville det och hade förberett mig på att det skulle komma snart, var det sorgligt. Det var som att vi körde ner huvudet mellan axlarna och jobbade på. Sedan väntade vi på ankomst av våra möbler och när vi äntligen fick datum kändes det som att tiden segade sig fram.
Det tog oss två veckor att packa upp alla kartonger, sätta upp tavlor och få ett hem igen. Nu väntar jag på att Mr J och H ska landa i Montpellier, vilket ska ske om en timme och en kvart. Hundarna har inte varit glada över att husse försvann och snart kommer det bli höga toner från dem.
Jag har inte kommit igång med min yoga ännu så det är något jag ska göra efter att H åkt hem till sig igen. Yoga och trädgård, det kan väl inte vara bättre som terapi? Vi har ju fortfarande sommartemperatur här i södra Frankrike och det inbjuder inte till alltför stora aktiviteter i trädgården. Jag har inte solat ett smack men mina fötter är brunbrända och armarna likaså.
Dags för mig att titta till lakanet som snurrar i tvättmaskinen. Kuma hade en väldigt lång klo där pulpan var så långt ut att veterinären inte vågade klippa så mycket. Den lossnade igår och det kom blod på Mr J:s påslakan. Så nu tvättar jag det och Kuma är mycket nöjd med att vara av med klon. De andra klorna är ju nyklippta så de irriterar inte alls.
Öl ligger i kylen för det kommer säkert herrarna behöva efter färden från flygplatsen. 
Snart blir vi fler i sängen.
