Fredagsfunderingar

Annonser

Såg kvalet till Idol igår och nu är alla klara för fredagsfinalerna. I år tycker jag att flickorna har de starkaste rösterna och att det är lite synd att de delat upp killar och tjejer var för sig. Hade man kört blandat varje gång, så hade det inte varit många killar kvar. Nu får duktiga flickor åka hem istället för medelmåttiga killar. Mitt tips är att två tjejer står i finalen i år. Det tråkiga är att jurymedlemmarna kritiserar klädseln hela tiden. Något som är inte har med sången att göra, då detta är blivande artister som är väldigt osäkra på sin stil. Den kommer att utforma sig ju längre de får vara med i programmet. De yngsta deltagarna är ju inte mer än sjutton år gamla och är nog inte helt klara med vilka de är ännu. Jag tycker de är modiga och duktiga som ens törs ställa upp i detta program. Det hade jag aldrig vågat i den åldern.

Som sjuttonåring var jag väldigt blyg och osäker på hur jag skulle klä mig. Var kanske inte så klädfixerad heller. Varje gång jag skulle redovisa något i skolan, vände sig magen på mig och jag var väldigt nervös. Men envis som jag är, gick jag fram och ställde mig inför alla. När jag väl började prata försvann nervositeten och jag trivdes faktiskt där framme. För varje gång jag gjorde det blev jag starkare och jag lärde mig att det gällde bara att vara ordentligt påläst. Visste man vad det var man pratade om, fångade man ofta publikens intresse. Om läraren hade gett mig annan kritik än för innehållet och på vilket sätt jag framförde det, så kanske jag aldrig vågat gå upp nästa gång. Som tur var fick jag aldrig påpekande om min klädsel eller utseende, vilket gjorde att jag kämpade för att bli av med min nervositet.

När jag ska prata inför publik idag tänker jag alltid på vilka kläder som passar. Men det har kommit från mig själv och av erfarenhet. Det gäller att veta vad man vill framhäva och hur man vill att orden ska tas emot. Hur vill jag att andra ska uppfatta mig? Det är inget jag ens funderade på när jag var sjutton år gammal.

Klädfixeringen är för stor idag och att vuxna människor håller på med sådan kritik i tv, är förkastligt. Det kan ta död på en stor talang innan den ens fått blomma ut.

Ledsam gårdag

Annonser

Jag kunde inte släppa tankarna på Kristian igår och läste om hans inlägg. Det var lite som att jag ville hålla kvar honom i livet ett tag till. Kanske en normal reaktion när någon dör. En människa som gjort intryck i hjärtat. Idag är jag glad att han berörde så många med sin blogg och hoppas de inte glömmer. Det regnade hela dagen igår och kändes passande att himlen grät. Idag är solen framme och Kristian kanske är framme där han ska vara nu. Livet för oss här på jorden går vidare och åtminstone jag har blivit rikare av att ta del i de texter han skrev.

Jag tänder ett ljus idag med för alla som inte finns i mitt liv längre, som jag saknar så mycket. Det är ett doftljus med mild doft som får mig att må bra. Livet ska levas så bra det går. Att slösa bort det på grubbel eller ledsamheter är inte meningen. Det gäller att glädjas över det man har och njuta av de dagar man får. Är man frisk ska man inte grotta ned sig i småsaker. Men allt kan bara bli bättre och tänker man så kommer möjligheterna. 

Det blir tomt nu

Annonser

Jag sörjer en människa som jag aldrig känt eller träffat. Men det är inte så konstigt då hans texter berört mig under väldigt lång tid. Det är jag inte ensam om att tycka. Vi var många som läste hans blogg och led med honom. Åtminstone jag har lärt mig att uppskatta livet mer tack vare Kristian Gidlund. Hans böcker kommer att läsas av en fler nu när han är borta. Han var oerhört duktig på att sätta ord på allt han gick genom. Under den sista tiden var det med bävan jag klickade in på hans blogg och igår stod orden där. Ord som jag visste skulle komma men ändå inte ville läsa. Hans kamp är över och det liv som fanns är på andra sidan. Jag vill tro att han finns där någonstans och har det bra.

Min pappa säger ofta att han inte är rädd för döden. Han är snart 88 år gammal, så han känner att han haft ett fullödigt liv. Kroppen börjar säga ifrån och orken är inte vad den varit. Pappa berättade en gång att han varit på andra sidan och vet att han får det bra där. Han sade det nästan med längtan i rösten. Religiös är han inte och den gud kyrkan predikar om har han aldrig trott på. Men han säger sig veta att livet fortsätter någon annanstans.

Min älskade gudmor fick också magcancer och förloppet var detsamma som för Kristian. Efter operationen kom hon hem och alla trodde att hon skulle klara sig. Men cancern kom tillbaka och sedan följde några år av kamp tills hon inte orkade mer. Denna sjukdom är fruktansvärd och vem som helst kan drabbas.

Därför borde vi uppskatta livet mer och inte gräva ner oss i småsaker som inte betyder något. Jag vill tacka Kristian för att han orkade skriva ned sina tankar så bra. Alla borde köpa den bok han skrev och även den som nu kommer ut postumt efter hans bortgång.

Kristian dina ord kan inte dö. Tack.