Är ju tvungen att lägga in någon bild till på byn.
Gick till affären åt pappa och passade på att ta några bilder.
Man blir så glad att se alla ballonger.
Byn blev ordentligt kärleksbombad.
Idag blir det mycket 💕 hjärtan i bloggen. Vi möttes av ett hav av röda hjärtan på morgonen när vi gick ut.
Varenda stolpe är prydd med ett hjärta 💕.
Det går inte att missa vilken dag det är idag. Jag tänker mest på de som har en hjärtsjukdom och det är de som ska vara i fokus.
Så ha en bra alla hjärtans dag i dag.
Bara vanlig tisdag idag och en härlig grå himmel uppenbarade sig när jag drog upp rullgardinen. Det hade regnat men var uppehåll och vindstilla. Det brydde vi oss inte om, utan steg ut i allt det gråa. Jag med ett fast grepp om Turbos koppel och Mr J kom efter med Unkas och Kuma. Fick ta av mig handskarna direkt då det var varmt +5 sade min mobil.
Vi har ju ändrat vår morgontur för att slippa skolbarn,hundar och barnvagnar. Det verkar vara ett perfekt drag för vi slapp möta en enda kotte. På eftermiddagen går vi nästan samma tur men ett stycke längre än på morgonen. Totalt blir det lite över en mil per dag. På eftermiddagen går Mr J korta rundor med alla hundarna två gånger, då vi inte vill att de ska ut i vår leriga trädgård.
Positivt var att vi kom på att inga inköp behövs göras denna vecka. Allt vi behöver finns hemma. Ok, Mr J var tvungen att cykla till Matöppet för att köpa ägg. Viktigt för våra mackor med stekta ägg som vi äter till hygget efter hundpromenaden på eftermiddagen. Jag har jobbat lite med att starta min nya almanacka. Det ska föras över alla viktiga händelser och annat smått och gott. Som till exempel när vårdagjämningen infaller. Det är något jag längtar efter.
Julen är över, Nyår har inletts och nu är det dags för Trettondagshelgen. Sedan kör vi mot våren för full fart. Då kommer väl snön i vanlig ordning. Det positiva med det är att hundarna kan vara ute i trädgården och leka igen.
När filmen kom som heter ”En man som heter Ove”, skrattade säkert många. Det kan väl aldrig finnas någon sådan människa, tänkte säkert de flesta. Jag kan garantera att det finns det visst. Vi har en i vår lilla by och det finns säkert många fler i andra byar och städer. För med ett lyckligt skratt kunde jag läsa ett inlägg på byns facebooksida, där Ove skrivit. Nu heter ju inte alla Ove men namnet spelar ingen roll.
Vår Ove hade varit ute i går kväll och fotat på byns cykel/gångbana. Just denna del av den brukar de flesta gå på. Vi har också gjort det tidigare, men slutade med det för en tid sedan. När man kommer med tre hundar, varav en är under inlärning av att gå bra i koppel, så fungerar det inte för oss. Tror alla byns hundägare går där under dagarna, mammor går där med sina barn som ska till förskolan, skolbarn går där när de går till och från skolan. Problemet är att det inte finns något utrymme att gå till sidan och hundmöten är jobbiga. Under den mörka tiden på året går hundägare gärna där då de rastar sina telningar. Det är inte så bra upplyst och många struntar i att plocka upp bajjorna då det är nästan hopplöst att hitta dem på grässträngen vid sidan av gångbanan. Vi har gett upp någon gång också.
Nu när vi blivit friherre och friherrinna går vi alltid i dagsljus och har inte det problemet. Vi går en annan runda som innebär färre hundar och mer utrymme för träningen av vår lilla tös. Men så till Ove då. Han gick i går kväll utmed grässträngen och fotade hundbajjor. Sedan lade han stolt ut bilderna i facebook och skrev att han hade räknat till 36 stycken. Kan ni se det framför er? Där går vår Ove och lyser i gräset och räknar bajjor!!! Det är ju för roligt, för att vara sant. Men det gjorde han och förfasade sig över att det låg så många bajjor i gräset. Vad han nu skulle i gräset att göra vet jag inte då han tydligen inte har hund och har hela gångbanan att gå på. Det är ju för underbart att ta sig den tiden på kvällen att räkna bajjor och fota dem. Vem mer än Ove gör något sådant?
Det kan ju tyckas att det är äckligt med bajjor i gräset, men de försvinner ju när det regnar och här i skåne har det regnat nästan varje dag sedan september. De vintrar vi haft snö så har det varit massor av bajjor som kommit fram i töväder. Men efter någon dag har de varit försvunna. Nu tänker Ove sätta upp bajjapåsar efter gångbanan och det tycker jag är jättebra. Sådan service har de i Tyskland och Frankrike, vilket är jättebra då det går åt ca sex påsar på vår morgonrunda varje dag.
Det kommer alltid en fredag tillslut. Vi fick ordning på vår router tillslut och nu kör vi sladdlöst. Men vi fick ta hjälp av pojkens kompis som turligt nog var i byn igår. Vi hade signal till datorerna, men inget internet som fungerade. Tjiff, tjoff och så hade han fixat det. Idag var det bara att starta upp och vips så är jag ute i cybern. Nu hoppas jag få till det i plattorna också. Ibland är det enklare att sitta med den. Vi har en förstärkt antenn och nu går allt så snabbt.
Inte lika varmt idag som igår, men uppehåll tackar vi för. Ska ju rulla pappa till affären senare idag. Unkas är som vanligt ute i trädgården och sover. Kuma håller sig inomhus hos mig, för det finns så mycket läskigt ute.
Idag är det skolavslutning i byn och jag ser barn gå förbi, uppklädda och prydliga. Nu får de sommarlov och kan sova på morgnarna. Hoppas vädret blir fint så de kan gå till utomhusbadet och bada. Det är andra sommaren som det är öppet och jag är glad att det äntligen blev byggt. För trettio år sedan skänkte en affärsman pengar till ett bad, sedan dess har många försökt att använda dessa pengar till annat. Men det visade sig att de var låsta till ett bad och tillslut gav politikerna med sig och sköt till de pengar som fattades.
Snart ska nästa stora bygge starta i byn. För några år sedan lade man ner den stora möbelaffären i byn och sedan dess har byggnaderna stått tomma. Mannen som äger marken och byggnaderna har hela tiden försökt få dit annan verksamhet som ska gynna byn. Nu har det blivit klart och i själva affären ska förskola, café, bibliotek,apotek, vårdcentral och något slags äldreboende byggas. Man ska behålla de befintliga byggnaderna. Förhoppningsvis ska det gamla lagret rivas och där ska det bli bostadshus. Men det blir senare. Man förväntar sig att befolkningen ska öka med 16% med detta byggandet. Det är väl på både gott och ont som byn växer.
Där rullar de in pappa på boendet och mitt hjärta skuttar av glädje. Jag har suttit och spanat bort till äldreboendet, eftersom jag ser entrén från mitt fönster i biblioteket. Först tänkte jag gå bort dit, men sedan känner jag att det blir så mycket ändå när han kommer att han ska få landa i sitt rum först. Sedan har jag en del att göra här hemma och även saker att plocka i pappas lägenhet som ska ned till boendet. Vi vet ju inte riktigt när lägenheten blir uthyrd igen. Men mars månad har vi säkert på oss att tömma den.
Det är första vårmånaden idag och det känns skönt. Mannen köpte några krukväxter igår som behöver planteras om och nu hoppas jag på att det ska vara uppehåll idag så jag kan stå vid min planteringsställning och göra det. Det blir så kladdigt att hålla på i garaget.
Igår testade jag att ha på mig allvädersstövlarna och fick på mig dem. Men jag blev trött i ryggen av att gå med dem, så idag blir det kängorna istället. Gav bort mina pensionärsskor i filt till farmor, som blev glad över det. Ska köpa mig ett par tunnare kängor senare.
Nu ska göra klart några blanketter som ska skickas in efter att pappa skrivit under dem. Hundarna sover i vanlig ordning och jag tänker låta dem göra det ett tag till. Möts bara av grr, om jag försöker kela med dem.
Vilken dag!! Jag började ju denna morgon med att försöka få tag i handläggaren för äldreboenden i vår kommun. Fick inget svar alls från vare sig henne eller hennes chef. Vid halv två var det dags att ta in det tunga artilleriet och mannen åtog sig att ringa. Gissa vad? Han fick tag i människan direkt! Med andra ord har hon slagit bort mitt samtal hela dagen då jag uppgett det i hennes svarare. När hon såg mitt nummer klick och svararen kom in direkt. Mannens nummer kände hon inte till och då gick det bra att svara. Eftersom han varit vd i många år, kan han få till en mycket auktoritär röst och jag vet att folk blir skrämda av den. Han varken höjer rösten eller skäller, utan bestämmer att såhär ska det vara.
På fem minuter har pappa fått rummet här i byn och jag kunde börja planera flytten. Men jag tycker handläggarens sätt är under all kritik. Var borta och tittade på rummet och pratade med föreståndaren som även hon bor i byn. Pappa blev ju glad och väntar ivrigt på att få komma hit. Men vi har ett problem och det är att han tappat bort lappen med mitt telefonnummer och jag har inte numret till själva avdelningen där han är. Försökte få honom att kalla på en personal så att jag fick prata med den. Men han fick svar att de inte hade tid. Då försökte jag få pappa att ta reda på gatuadressen så jag kunde leta på Eniro. Kammade noll även där. Allt låter kanske som att det gick lätt att få pappa göra alla dessa saker, men eftersom han hör så dåligt fick jag förklara en miljon gånger och höll på att bli galen på köpet. Inte lätt med äldre, äldre pensionärer.
Jag är så trött i huvudet nu att jag låter allt vara tills i morgon. Pappa får komma hit, och vi har bestämt att det blir onsdag nästa vecka. Jag ska se till att hans säng blir bäddad och hänga upp gardiner i fönstren. Vi flyttar lite saker i helgen och sedan får vi hyra ett släp och ta dit resten. Han har bott i ett väldigt kalt rum tills nu, så han är glad för det lilla och kommer inte klaga att allt inte är på plats direkt. Med tavlor på väggarna och några mattor på golvet blir det rätt ombonat ändå.
Nu får vi våra föräldrar på samma boende och det var ju så deras tillvaro i byn började. De bodde med sina makar på samma våningsplan i huset vid byns början. Nu kommer de att bo i samma hus men i olika ändar av korridoren.
Jag tillhör dem som skriver under på att 2016 har varit ett riktigt skitår. In i det sista dör folk som flugor och det blir så tomt. Musik som alltid funnits i mitt liv, människor man sett på film, är borta. Just detta år har jag för första gången börjat känna att vi närmar oss slutet. Slutet på resan genom livet här på jorden. Därför känns det så viktigt att verkligen uppfylla de drömmar vi har. Inte vänta så mycket längre till.
När ett år börjar med att vår älskade Nellie måste somna in. Min lilla tös som alltid var så rädd att göra fel. Jag har saknat henne varje dag under 2016 och har haft så svårt att släppa henne. Vår semester höll inte på att bli, då våra föräldrar blev sämre och vi inte visste hur det skulle bli. Hela resan var vi beredda på att vända hemåt. Då vi var hemma igen skulle jag ordna allt för pappa som äntligen var hemma. Några dagar och jag bröt foten och benet, riktigt illa och blev som en strandad säl. Det har varit och är frustrerande att inte klara av saker som varit så självklara.
Nu räknar jag ned detta år och lägger det bakom mig. Jag kan gå korta sträckor och svullnaden har gått ned hyfsat bra. Nästa år ska jag gå på riktigt igen. Pappa ska komma hit till byn igen och jag kunna träffa honom oftare. Hej, 2017 kom snart med nya tag till oss alla.
Jag har både sett fram mot idag och varit nervös inför läkarbesöket. Foten ska röntgas och då visar det sig hur bra allt läkt. Jag är både ledsen och arg då ingen läkare berättat vad de gjort med min fot. Ingen sökte upp mig efter operationen och jag har ingen aning om vad som händer härnäst. Det enda sjuksköterskor sagt till mig och sjukgymnasten sagt är att det kommer ta tio veckor. Så därför räknar jag ned varje dag och vecka. Därför är jag nervös inför att träffa en läkare idag. Eftersom jag svimmade av innan operationen har jag inte träffat läkaren som opererade mig. Ärligt talat känner jag mig försummad.
Något positivt har ändå hänt och det är att farmor fått permanent boende. Nu kommer hon tillbaka till byn och vi kan äntligen planera för hennes flytt. Hon får ha sina egna saker hos sig och vi får närmare när vi ska hjälpa henne. Men nu blir det extrajobb för mannen igen och jag som hade hoppats att allt skulle lugna ner sig. Det är i alla fall övergående och det blir nog bra tillslut.
Men denna höst ska vi härda ut och även vinter. Veckor går fort och snart börjar träningen med att gå på foten igen. Så vill jag se det i alla fall.
Så lugnt och stilla utanför byn. Även skitlukten som ligger som ett täcke över byn, slipper jag här.
Dagens höjdpunkt.
Alla måsten är gjort och nu är det avkoppling som gäller.
Helg för mig.
